Tänk att det finns lärare som känner sig hotade av sina elever, och med eller mindre medvetet bromsar deras utveckling! Nu pratar jag inte bara inom kampsport, utan också inom andra utbildningsområden. Jag försöker förstå dem på det sättet att de personifierat sig som en auktoriet inom området där den egna kunskapsnivån ligger i förhållande till andras, och dit räknas även eleverna. Så när andras (elevernas) kunskapsnivå höjs så känner de att de förlorar sin auktoritära ställning och de känner sig hotade. Detta är givetvis helt fel. Min erfarenhet säger att trots att en elev uppnår en kunskapsnivå som ligger nära lärarens så förlorar eleven aldrig respekten för läraren. Som elev minns man alla skickliga lärare vars undervisning man fått ta del av och man fortsätter att se upp till dem även om man kanske själv inom vissa områden har skaffat sig djupare eller bredare kunskap. Det är ju inte så att elever anser att lärare är dåliga om de inte lyckas hålla sin kunskapsnivå ständigt högre än eleverna. Det är ju helt orimligt. En lärares målsättning bör vara tvärtom – att aktivt sträva till att göra sina elever skickligare än sig själv och till slut göra sig själv onödig. Så tänker långt ifrån alla lärare inom högskolorna, men så borde det vara, och även inom kampsporten. Det finns ingenting bättre än att dra en träning och se att utövarna klarar sig själva till stor del och hjälper varanda. Delar man in gruppen så att det i varje par finns en utövare med längre erfarenhet och en med kortare, så får ju den med kortare erfarenhet personlig handledning under stor del av träningen. Skickliga elever, inte bara rent tekniskt, utan också förståelsemässigt, teoretiskt och pedagogiskt är ju någonting man som lärare ska se på med stolthet. Man är knappast den enda påverkaren, men man har fått vara delaktig i positiv process. Så en hälsning till alla lärare som på ett eller annat sätt håller tillbaka sina elever – gå och göm er!! 😀
Ett citat som använts många gånger "And the student becomes the Master"