Med stort intresse sitter jag och lyssnar när en ishockeytränare för ett juniorlag berättar hur de använder utvecklingssamtal som kommunikationsverktyg med barnens föräldrar. Han berättar att man redan innan barnet börjar träna i klubben har ett första samtal. Den saken som särskilt fångar mitt öra är hur man diskuterar med föräldrarna om motgångar och besvikelse. Tränaren frågar föräldrarna rent ut om barnet kommer att klara av motgångarna och besvikelserna som det innebär att träna ishockey idag. De kan handla om att inte platsa i laget, eller att få spela i en viktig match. Tränaren frågar också hur föräldrarna själva kommer att hantera besvikelserna. Som kuriosa kan jag nämna att tränaren anser att föräldrarna ofta är de som är mest besvikna och tar motgångarna sämst.
Jag tanker på min egen verksamhet och försöker se hur ett sådant verkytg skulle passa i den miljön. Kampsportsträning är ju som bekant full med motgångar och besvikelser som utövarna ska hantera och komma förbi. Man kan ju tex blir underkänd i ett bältesprov, eller kanske inte alls bli bjuden medan träningskompisen blir bjuden. Eller kanske man förlorar en viktig tävling, eller inte kvalificerar i kvaltävlingarna.
Min åsikt är nog den att man som kampsportare ska kunna ta besvikelser och motgångar med ett starkt hjärta och finna sätt att komma förbi dem, lära sig av dem och till slut utvecklas och bli starkare. Vi tränar ju oss i att hantera farliga och våldsamma situtioner, och klarar vi inte av lite världsliga lyxproblem så saknar vi det krigarhjärta som krävs för att effektivt kunna försvara oss också i en farlig situation där livet kan stå på spel. Med ordspråket “ger man upp så dör man” i bakhuvudet möter man fienden/hindren/motgångarna. Slås man ner borstar man av sig och fortsätter mot sitt mål med ännu större dedikation än tidigare.
Jag har bildat mig den tråkiga uppfattningen att ett underkänt bältesprov är den största besvikelsen som de flesta utövare kan möta på sin väg. Många reagerar starkt med besvikelse, avundsjuka, ilska eller frustration, och för en del står hela den fortsatta träningskarriären under ifrågasättande. Jag tycker detta är väldigt tråkigt – att man kan tänka “om jag inte klarar det här bältesprovet slutar jag träna”. Det är en oerhörd otacksamhet som man projicerar mot instruktören som trots allt gjort allt man kunnat för att guida utövaren framåt. Är man dessutom instruktör i en klubb straffar man också orättvist de andra utövarna som behöver ens handledning. Alla kan ju bli svartbältare. Vad har det för betydelse om det sker tre eller sex månader senare? Jag misslyckades idag, men nu tränar jag några månader till och gör om provet ännu bättre nästa gång. Man måste lära sig finna energi och motivation i motgångarna. De flesta ser det svarta bältet som en viktig milstolpe, men utövare på den nivån ska inte längre visa omogna tankegångar. Sådana tankar hör till nybörjare.
Jag tar graderingar väldigt allvarligt, och försöker hålla en mycket hög standard i mina klubbar. Ska jag vara ärlig så försöker jag tom hålla en standard som är högre än på andra ställen i landet. Utövare från mina klubbar ska vara likvärdiga eller bättre än andra med samma grad, och de ska inte behöva känna sig orsäkra när de deltar i träningsläger eller tävlingar. Det är en garanti som jag håller också för utövarnas egen trygghets skull. De ska kunna känna sig stolta över sina grader och veta att de förtjänat dem. Därför kommer jag aldrig att gradera en utövare som inte gjort sig förtjänt av graden. Till graderingskraven hör mer än snygga sparkar, och detta faktum glöms ofta bort, särskilt av lite mindre erfarna utövare. Mina krav består av tre huvudsakliga komponenter (till vilka jag med stor sannolikhet kommer att återkomma i framtiden) : a) teknisk förmåga och teoretisk kunskap, b) krigarhjärta och kämparglöd, och c) uppförande. Rent ärligt betyder det att utan krigarhjärtat blir man aldrig svartbältare i mina klubbar. Jag kommer således inte att gradera någon till svart bälte utan att vara helt säker på att personen inte skulle ha låtit slås ner av tex ett underkänt resultat i bältesprovet. Jag brukar säga att det är hälsosamt att bli underkänd åtminstone en gång under sin karriär (det har jag själv också blivit), så att man får lära sig hantera besvikelsen. Som instruktör måste man också på nåt sätt kunna testa utövarens vilja, och ett underkänt bältesprov utgör isig ett sådant test. Jag har informerat mina närmaste elever redan sedan länge tillbaka att jag kommer att underkänna dem åtminstone en gång innan svart bälte, bara för att testa deras vilja. För när de väl klarar det svarta bältesprovet ska de kunna känna stor stolthet över sin prestation, ty vägen dit har inte varit enkel.
Ishockeytränarens ord ringer i mina öron – klarar ni inte av besvikelse och motgångar ska ni inte hålla på med den här idrotten. Jag håller med… och till mina elever säger som Jigsaw – You will not go untested 🙂