Feedback från tränaren är otroligt viktigt för utövarens utveckling. Man har pratat mycket inom idrotten den senaste tiden om positiv versus korrigerande feedback. Samma diskussion känner jag också igen från barnuppfostran och lärande i grundskolan. En populär teori är att stökiga elever söker lärarens uppmärksamhet genom sitt stökiga beteende, och då är det fel åtgärd att ge dem uppmärksamheten, eftersom de då inte behöver justera/korrigera sitt beteende. Man pratar då istället om ett arbetssätt där läraren ignorerar dåligt beteende och istället belönar bra beteende, så att uppmärksamheten (belöningen) fås när eleven gör någonting positivt. Inom idrotten handlar det säkert om exakt samma sak om man tränar juniorer. Vuxna människor däremot som sökt sig till idrotten av egen fri vilja har ofta mognat och är intresserade av själva utövandet och vill lära sig maximalt effektivt. Men man pratar ändå om ett liknande arbetssätt vad gäller feedback från tränaren, och huruvida man ska fokusera på att korrigera fel eller belöna korrekta prestationer. Naturligtvis behöver det finnas en balans mellan de två. En idrottare kan ju inte nödvändigtvis själv hitta sina utvecklingsområden (åtminstone inte på en lägre nivå). När vi pratar om att utföra en stor prestation under stress har man kunnat bevisa att prestationens kvalitet står i förhållande till utövarens självförtroende. En topidrottare presterar bättre om han litar på att sina förmågor. Feedback från tränaren påverkar oundvikligen utövarens självförtroende och därför är det så viktigt att man berör dessa frågor och hittar den korrekta balansen så att tekniska fel korrigeras medan ett starkt självförtroende upprätthålls/förstärks. Samma sak gäller också i självförsvarssituationer. Den största påverkande faktorn för försvarets kvalitet är huruvida utövaren vågar försvara sig över huvudtaget, dvs självförtroende. Därför borde målsättningen för alla självrförsvarskurser vara att stärka deltagarnas självförtroende mer än själva tekniken. Men visst, genom teknik bygger man självförtroendet, så de går hand i hand.

Men vi pratar inte om barnuppfostran, elever i grundskolan eller renodlad idrott. Vi pratar om kampsport, med en lång historia i asiatisk tradition. Här ska lärarens uppmärksamhet/feedback förtjänas. Jag kommer själv tidigare från en klubb där man nästan aldrig fick någon positiv feedback, och den feedback man fick var alltid korrigerande. Mycket sällan kunde man avläsa en antydan till något positivt. Då kunde det irritera mig väldigt mycket och då hade jag inte tillräckligt med information för att uppskatta ett sådant pedagogiskt sätt. Nu förstår jag det bättre när jag själv befinner mig på andra sidan. Intresset för kampsporten ska nämligen komma inifrån utövaren själv, och inte ligga i förhållande till instruktörens feedback. Man ska själv ha ett brinnande intresse för verksamheten och en stark vilja att lära mig. Vill jag lära sig slå och sparka så ska jag bevisa det för instruktören, och genom min hårda prestation övertyga instruktören att det lönar det sig att investera tid i mig. Det låter kanske lite hårt, men i praktiken har alla kommit till verksamheten av egen fri vilja. Beter man sig dåligt i klubben, fuskar man med träningen och slappar när instruktören vänder ryggen till, och kanske är ofta frånvarande signalerar ju detta ganska tydligt att utövaren inte har desto större intresse av att lära sig. Alla vill kunna sparka och slå, men alla vill/orkar inte gå genom den tunga process det krävs att lära sig.  Är det då tränaren uppgift att motivera utövaren? Det tycker absolut inte jag. Intresset ska komma inifrån utövaren själv, och instruktörens tid ska definitivt gå åt till de som förtjänar den och visar att de har detta intresse.

Även om taekwondo idag också är en idrott, tänker jag på den som en konstform på många sätt. Särskilt de kampsporter med lång historia har ofta en betydande del som styrs av estetiska värderingar. Låt oss därför göra en liten jämförelse mellan taekwondo och en annan konstform, tex måleri eller skulptering. Om jag är en stor och erkänd konstvärderare kan jag ju inte berömma konstnärens prestationer förrän efter det att han skapat något verk jag kan ta ställning till. Samma sak gäller kampkonst. Jag kan inte ge någon feedback förrän efter det att utövaren visat vad han kan prestera. Att skapa konst genom taekwondo betyder för mig inte att man utför fem sparkar och sedan förväntar sig feedback på dem. Det vore som om konstnären drog fem penseldrag på duken och ansåg att konstverket var klart (jo, det finns sådana också). Det tar länge att skapa konst och det kräver en otroligt stor dedikering och målmedveten träning. Det är tungt och jobbigt att gå genom läroprocessen inom kampsport, och det är inte meningen att alla ska klara det. Det bör man vara på det klara med när man börjar ta sina första steg på den här vägen. Endast de med en stark egen vilja kommer att trivas i verksamheten och nå framgång, men de som har den viljan kommer också att få ett starkt stöd och hjälp från instruktören. Ty visar man att man menar allvar och kämpar på träningarna vinner man snabbt instruktörens förtroende och får på så vis det stöd och den hjälp man behöver för att bli den bästa kampsportare man kan bli.

Således ska feedback inom taekwondo enligt mig vara en balans mellan korrigerande och sporrande. För att utövarna ska vara effektiva i en verklig självförsvarssituation behöver de ett startk självförtroende, men de behöver också få veta sina utvecklingsområden för att kunna utveckla sin teknik. Men instruktörens uppmärksamhet och feedback måste förtjänas, genom hård träning.