Jag är en liten knatte när Finland vinner Sverige i ishockey-VM år 1995. Fast det är tusen år sen kommer jag fortfarande ihåg spänningen i matchen. Konstigt nog kommer jag också ihåg vissa andra detaljer från matchen, tex tränarna vid sidan om isen. Jag kommer ihåg hur de intensivt samtalade med varandra under de sista minutrarna av matchen, och försökte se coola ut fast spänningen och ivern lyste igenom i deras ansiktsdrag. Vad jag också minns är tränarnas kroppsbyggnad, med magar som vittnar om ett gott leverne med en och annan bullagris till kaffet. För mig fanns då inte, och finns inte idag heller, några frågetecken kring hur det är möjligt för en småfet tränare att leda ett lag idrottare till seger (påstår inte att Curre var småfet:)). Men för alla är detta inte självklart. Det finns nämligen människor som förväntar sig att tränaren ska vara på högre nivå än idrottarna i alla lägen. För mig känns detta helt orimligt – hur skulle det ens kunna vara möjligt ur någon synvinkel? Om vi använder någon standardidrott som exempel: om tränaren var den som var skickligast/starkast/uthålligast/smidigast – varför är det då inte han som tävlar? Om tränarna alltid var bättre en sina idrottare skulle ju isåfall alla medaljer tillfalla fel personer. Isåfall är ju idrottarna i OS och VM inte alls de skickligaste i världen. Alla länder vill ju med alla medel kamma hem flest medaljer. Varför skulle de då inte skicka de som med störst sannolikhet kommer att vinna som representanter? Och de representanterna/idrottarna åker ju inte ensamma. De åker i sällskap av en stab med tränare, plus diverse stödpersonal. Varför skulle idrottarna överhuvudtaget behöva tränare om det var så att endast den som är starkast inom en idrott kan träna andra. Nej, hela resonemanget faller tyvärr omkull vid en första snabb analys.
En tränare är ju en ledare, som vilken annan ledare som helst (jfr med indistrin). Ledaren har för det första en del sakkunskap inom området. Handlar det om idrott har han med stor sannolikhet egen erfarenhet som idrottare under många år, och handlar det om industrin har han säkert utbildning inom området, tex maskiningenjör. Det som skiljer ledaren från övriga i teamet är att ledaren förstår (och tänker i) processer och är skicklig på processhantering. Han analyserar sitt nuläge, inventerar verktygen, förstår målsättningen, och försöker finna den maximalt effektiva vägen från nuläget till målet genom vertygen som står till förfogande. Det här är en av de faktorer som avgör vem som är en skicklig ledare. Handlar det om idrott behöver ledaren/tränaren analysera på vilken nivå idrottaren nu befinner sig, vilka som är hans styrkor och utvecklingsområden, vilka egenskaper som idrottsgrenen kräver, vilka resurser som står till förfogande och sedan göra upp en plan för hur vi når vårt mål (vinner tävlingen). I taekwondo kan det vara så att tränaren ser att utövaren har för långsamma tekniker eller har för dålig uthållighet. Då förstår tränaren att det behövs tex explosivitetsträning, lite kontaktträning, och konditidionsträning. I taekwondo är matcherna två minuter långa med ofta korta intensiva sammandrabbningar. Tränaren inser att det behövs intervallträning där benen är primära muskelgruppen. När tränaren vet detta bygger han ett träningsprogram som idrottaren förväntas utföra. Tränaren är delaktig i träningen, mäter och antecknar puls och mjölksyra och analyserar framstegen. Tränaren utför också andra tester och gör uppföljningar, samt modifierar planeringen där så behövs. Idrottaren är på så sätt tränarens utvecklingsprojekt, precis som tex en motor i industrin som ska göras effektivare eller miljövänligare. Ledarskapet så långt är inte så avvikande varandra.
Men den största utmaningen är inte teorikunskap, analysering och planering, mätning och testning, eller andra arrangemang. Den största utmaningen är alltid att leda människor. Människor med personlighet, humörssvängingar, temperament, attityder etc. Dessa är faktorer som ofta kan vara impulsiva, oberäkneliga och svårt att ta in i planeringen och som kan producera utmaningar för processen. En skicklig ledare kan anpassa situationen därefter och styra situationen till rätt väg. Att hantera människor är den absolut mest krävande uppgiften för en ledare, och de som blir skickliga på detta område ser jag väldigt mycket upp till. Mer om detta intressanta område i framtida diskussion.
Tar vi en snabb överblick på tränarens ansvarsområde ser vi alltså att hans uppgift är långt ifrån att vara den skickligaste idrottaren. Han ska vara den som producerar dem, leder deras utveckling, och för att kunna det behöver han ha viss kunskap och skicklighet bortom den idrottsliga. Ofta har tränarna en lång egen bakgrund i idrotten, men någonstans har vägen tagit en ny riktning och tränaren har bytt roll från att själv sträva till medaljer försöka hjälpa andra att nå dem. Det här rikningsbytet kan vara en följd av en skada som förhindrar personen att fortsätta på elitnivå, det kan vara pga ålder, ändringar i intresset, eller andra faktorer. Riktningsbytet är inte heller självklart för alla idrottare – alla är inte ledarpersonligheter och kan bli skickliga tränare trots stor framgång på idrottsarenan. Det viktiga är alltså att inse att en tränares uppgift inte längre är nå tävlingsframgång som idrottare utan som tränare där någon annan står på prispallen. Och när den insikten inträffar förstår man också att en tränare och en idrottare helt klart kommer att leva enligt olika premisser.
Medan en tränare på elitnivå säkert kräver att idrottarna håller sig stenhårt till det planerade schemat med träning, kost och vila kan tränaren själv unna sig en bullagris till kaffet med jämna mellanrum utan att ha dåligt samvete för det. Det är inte meningen att tränaren ska skrinna alla 200 varv runt rinken med alla ishockeyspelare. Tränarens plats är på sidan om, som stöd, pushare, analysator, coach, planerare, piska & morot, etc. Samma resonemang ser vi äntligen att sakta börjar vakna inom andra samhällsområden . Vi lever inte i industrisamhället längre – vi lever i informationssamhället! En chefs roll är inte längre att kunna allt bättre än sina anställda, en lärares roll är inte längre att kunna allting inom undervisninngsämnet. Tränare, chefer, lärare, ledare behöver andra kunskaper och färdigheter i dagens samhälle.
Så – kärnan i min diskussion: Att förvänta sig att en tränare ska vara på högre nivå än sina idrottare är befängt, och inte ens möjligt enligt människans konstruktion med åldersfaktorer etc. En människa har större idrottslig kapacitet som 20-åring än som 50-åring. Därmed att förvänta sig att tränaren lever enligt samma strikta idrottsliga regler vad gäller träning, kost och vila är lika befängt. När idrottaren går och lägger sig för att vila på kvällen, sitter tränaren uppe sent och analyserar träningsresultat och lägger upp morgondagens träning, bokar transportmedel och arrangerar med utrymmen och utrustning. När idrottaren äter regelbundna måltider inbokade i schemat får tränaren kasta i sig mat i full stress lite då han hinner mellan alla uppdrag. Naturligtvis kan verkligheten bli sån i vissa fall att tränare lever ohälsosammare än idrottare, och jag vill påstå att man trots det inte kan kalla tränaren för en hycklare. Jovisst står han där och predikar vilans och kostens betydelse för träningsframgång, men han själv strävar ju inte till medaljer. Tränarens produktivitet och betydelse måste mätas på annat sätt än huruvida han själv kan leva efter de regler han sätter för idrottarna.
Sen har vi alla oss mellanting, som varken är idrottare eller tränare på topnivå. Vi drar regelbundna träningar för grupper och enskilda individer, och där emellan försöker vi också hitta tid för egen träning. Min personliga målsättning med kampsportsträning har alltid varit självförsvarsorienterat, aldrig tävlingsorienterat. Olika målsättninga ger ju naturligtvis olika tyngdpunkt på träningen. Men jag förväntas ändå träna taekwondoutövare för tävling, och gör det gärna. Jag tänker till och med påstå att jag har tillräckligt med kunskap för att göra det. Men man kan inte jämföra hur jag lägger upp min egen träning och hur jag lägger upp de tävlandes. I min personliga träning är kraft av stor betydelse medan snabbhet är viktigare i taekwondotävling. Jag strävar till att gå upp i vikt medan taekwondotävlande ofta tampas med att gå ner i viktklass. I min säckträning finns en tydande del slag mot ansiktet, knän och armbågar, medan de tävlandes endast har sparkar. Om träningen ser olika ut ser naturligtvis kosten också olika ut. Jag unnar mig gärna fettrik mat medan jag inte rekommederar det för de tävlande. Etc etc etc… listan kan göras hur lång som helst.
Det var en utövare en gång som anklagade mig för att ”inte leva som jag lär”, och påståendet är naturligtvis helt sanningsenligt. Jag har mitt mål, och dit strävar jag med min träning/mitt liv. Om en utövare berättar att hon har ett annat mål så hjälper jag naturligtvis henne på den vägen med all min kunskap och erfarenhet, men jag tänker inte avvika från mitt eget mål för att uppfylla nångons krav på att ”leva som jag lär”. Det är en sak att leva föredömligt, vilket jag anser att alla tränare bör göra, och en annan sak att ha olika målsättningar. Med föredömligt menar jag att man som tränare håller sig till de regler som finns inom verksamheten, tex saker som att uppföra sig artigt, avsluta det man påbörjat, komma i tid till träningarna, hålla sina löften, vara en god kamrat, och många andra saker som är lika viktiga. Attityder och respekt för regler kommer ju alltid från ledarskapshåll (det finns officiella och inofficiella ledare). Utövare ärver dessa värderingar från omgivningen. Därför är det så viktigt att tränaren/ledaren föregår med gott exempel. Det jag pratar om är inte samma sak.
I min klubb har vi olika grupperingar med väldigt stor spridning i intresse. Vi har de utövare som liksom migsjälv är ute efter självförsvarskunskaper, vi har de som är tävlingsorienterade, vi har de som (tyvärr) är bältessfokuserade, vi har motionsutövare, och vi har också sådana som bara vill umgås i en kamratlig miljö. Jag försöker hjälpa alla på deras egna vägar enligt deras egna förutsättningar, enligt deras behov och begäran. Och jag har naturlgtvis olika krav på dem. Medan jag kräver att tävlarna inte dricker sig redlösa helgen innan tävlingen, kommenterar jag inte ens festande från motionsutövarna. Det handlar inte om särskiljning eller olika behandling. Det handlar om att fungera som tränare för utövare med olika målsättning. Att kräva att motionsutövare skulle leva enligt en elitidrottares upplägg skulle inte leda till något positivt.
Så nu tänker jag avsluta en långrandig diskussion med att ta en kaffe och en bullagris med gott samvete, med hopp om att den visar sig på vågen, för att sedan ikväll dra en stenhård cardioträning för de tävlande och ge dem ett fyra veckors konditionsprogram för morgnarna innan jobbet, då jag fortfarande ligger och drar mig i sängen. Jap, jag lever inte som jag lär (och det går bra det med)!!