Suck… var ska man börja?!
År 2009 var jag med som en av instruktörerna på taekwondoförbundets sommarläger. Jag skulle dra tre träningar i självförsvar under en lördag. Den sista träningen var enligt planen endast för högre grader och svartbältare. När träningen skulle börja dök det ändå upp ett gäng med gul- och grönbältare och frågade om de fick vara med på träningen. Det fanns lite rum kvar i salen så jag sade ja. – Varför inte? Min filosofi har alltid varit att alla är välkomna. Även om temat skulle vara relativt utmananade så kanske de ändå skulle få nåt ut av träningen. I alla fall mer än att inte få delta alls.
Efter träningen kom en tjej ur det gänget och frågade om hon fick ge mig feedback. Jag svarade förstås ja, varpå hon framförde mycket kritiskt att träningen varit för svår och att hon upplevde att deras gäng inte fått tillräckligt med stöd. Hon menade att om man tillåter gulbältade att delta i träningen så måste träningen anpassas till deras nivå. Sen gick hon, och jag stod kvar och gapade. -Vad var det som hände där?!
Men det här ser jag mer och mer – utövare som anser att träningen (ja, hela grenen) ska anpassas till just deras personliga behov, åsikter och uppfattningar. Varifrån kommer denna egocentriska uppfattning? – Om det står tydligt och klart på ett schema att en träning är för högre grader och man trots det vill delta, borde man väl rimligtvis kunna förvänta sig att nivån på träningen kanske är för hög? Hur kan man få för sig att sedan förhålla sig kritisk till detta faktum? Och hur kan JAG skapa mig den uppfattningen att träningen för hela gruppen (80 deltagare) borde ha anpassats till just MIN nivå? Är jag så viktig som gulbältare att hela gruppen, där 95% av deltagarna tränat åtskilliga år längre än mig, borde anpassa sig till mig. Jag, jag, jag! Att man gavs tillåtelse att delta i en avancerad träning blev alltså inget positivt privilegium. Snarare något man har rätt att ställa krav på. Suck!
Och så ser det ut också på en närmare nivå – i min klubb. Jag har faktist också deltagare som ständigt anser att träningen borde anpassas till dem och deras åsikter. Inte genom positiva önskemål om att få träna mer av vissa saker, utan genom negativa önskemål om att minska de ”tråkiga” sakerna i träningen. Det har ju alltid funnits en viss mängd av sådant, men skillnaden mellan nu och tidigare är att jag börjar tröttna på det. Allvarligt! Förra veckan drog jag en renodlad sparkträning i match-anda. Eftersom det är bältesprov om två veckor bakade jag in korta inslag av de teknikkombinationer som kommer till bältesprovet i träningen. I tid mätt var dessa väldigt anspråkslösa. Efter träningen fick jag ändå den feedbacken av en deltagare att just dessa inslag varit tråkiga. Samma person ansåg också att vi skulle eliminera självförsvars- och grundtekniksträningen helt.
Det var tidigare vanligt att jag innan träningen fick meddelanden på telefonen med frågor om träningens innehåll. Om det skulle vara ett visst (tråkigt) innehåll så skulle personen ifråga inte dyka upp. Under det senaste året har jag spikat ett visst träningsschema så att deltagarna på förhand kan förvänta sig ett visst innehåll på träningarna. Vi har två grupper, taekwondo och kickboxing, men tillgång till för få träningstider i salen, så vissa träningstider har varit gemensamma för båda grupperna. Anledningen till träningsschemat har förstås varit för att tydliggöra vilka träningar båda gruppernas medlemmar kan delta i. Konsekvensen har varit att vissa deltagare endast deltagit i vissa träningar och struntat i andra (de tråkiga).
Jag har varit ganska tolerant med detta och ansett att alla ska vara välkomna. Jag har tänkt att utövare som tänker på ett selektivt sätt förr eller senare mognar och växter till sig – börjar förstå hur viktigt det är med en balans mellan alla delar av taekwondoträning. Vissa gör det, andra inte. Vissa slutar när det går upp för dem vad grenen innebär och andra hänger sig inbitet kvar med sin uppfattning om att det är grenen som ska anpassa sig enligt dem. Men när grenen inte anpassar sig blir konsekvensen den att dessa utövare blir efter i bältesutvecklingen. Kompisarna från samma grundkurs, som tränar seriöst alla delar, går ifrån dem och till och med nya utövare från senare grundkurser går ifrån dem. Det är förstås inte så kul att yngre utövare går förbi i bältesgrad när man själv anser att man ligger på en högre nivå. Men istället för att förstå hur detta har gått till och se det egna ansvaret lägger man ansvaret utanför sig själv och börjar ställa krav. – Grenen tillgodoser inte MINA behov varpå grenen borde anpassas till MIG. Jag har fått kommentarer om varför grundteknik finns med i bältesprovskraven, och att man borde modernisera bältesproven för att bättre överensstämma med ”det som gäller”. – Varför? Jo därför att JAG tycker att grundteknik är tråkigt! Och för att JAG är den som avgör vad som ”gäller”. Sen börjar de kreativa frågorna komma – får jag träna utan bälte? Varför, kan man fråga sig, men svaret är förstås för att man skäms över sin bältesgrad. Alla andra har ju gått förbi mig.
Taekwondo is what it is, och det är dags att styra upp den här skutan! Det är tre delar som ska tränas likvärdigt – traditionell kampkonst, modern sport och praktiskt självförsvar. Det är min övertygelse att dessa ska tränas i balans och harmoni med varandra. Det går inte att isolera en del och påstå sig vara en taekwondoutövare, inte i mina klubbar i alla fall. Det är som att försöka balansera en bollgrill på ett av de tre benen medan man grillar en ordentlig biff. Förr eller senare hamnar grillen omkull och biffen till marken. Om man inte kan acceptera att det är så som grenen är ska man söka sig vidare. Just det – nu uppmanar jag alla som inte kan ta till sig vad grenen är att söka sig till en verksamhet som antingen är mindre ”tråkig” eller låter sig anpassas just till DINA behov och önskemål. I mina klubbar tränar vi T A E K W O N D O, inte ”otråkigt löst sparkande utan strävan eller målsättningar”. Taekwondoutövare har hård vilja och strävar till millimeterprecision och perfektion i sin teknik. Om du inte har dessa kriterier är du inte en taekwondutövare och ska då inte delta i taekwondoträning i en taekwondoklubb.
Ni måste förstå att taekwondo är inte en medmänsklig rättighet. Och en taekwondoinstruktörs uppmärksamhet, stöd och engagemang är ingenting man per autiomatik har rätt till, eller kan ställa krav på. – Man ska förtjäna taekwondo, och man ska förtjäna instruktörens uppmärksamhet och hjälp. Men taekwondo är otroligt belönande när det tränas helhjärtat, och instruktörerna är beredda att göra stora uppoffringar för just DIG – men DIN insats måste alltid vara större och du måste älska grenen – HELA grenen. Jag tänker inte längre lyssna på kommentarer om hur tråkig min träningen är av utövare som inte ser seriöst på sin egen träning, och jag tänker definitivt inte ödsla en sekund mer tid på sådana utövare. Det är inte jag som ska träna DIG – det är DU som ska träna och jag som ska hjälpa. Det betyder att jag kommer att ha mer tid att satsa på de som har en stark vilja. Nu måste fokus vara på dem som förtjänar det!
Bra skrivet! 🙂 Håller med i varje ord.
Bra rutet! 👍