Det har blivit modernt att prata om rättvisa, och likabehandling. Allt ska vara rättvist, och alla ska behandlas lika! Alla ska ha samma rättighter och alla ska få lika mycket. Och det ska man få omedelbums! Ty det har man rätt till! Hojt, skrik, hot, utpressning. Sålänge jag får vad jag har rätt till i rättvisans namn. – Jag säger nej! 

Som med mycket av den moderna politiken ligger det en vacker tanke bakom vår uppfattning om rättvisa, någonstans, långt bak i historien, men som man har låtit utvecklas för långt. Så långt att det vi kallar rättvist idag trots allt är väldigt orättvist. Dåtida politiker ville hjälpa, och nutida politker vill låta så bra som möjligt. Det är en otroligt stor skillnad. 

För det första existerar ingenting som uppfyller kriteriet för rättvisa, eftersom hela begreppet bygger på en subjektiv uppfattning. Om man får tro att varje människa upplever världen lite olika så kommer synen på rättvisa att skilja sig åtminstone lite mellan varje individ. Naturligtvis skapas likatänk genom kulturella och sociala konstellationer, men om vi verkligen var så lika – varför bråkar vi då så mycket om vad som är rättvist? Varför är det så många som menar att de är orättvist behandlade? Varför är det så många som pratar om orättvis fördelning av förmåner? I’m just saying…

Att alla ska behandlas lika är förkastligt. Och ja – väldigt orättvist i min mening. Enligt mig ska man behandlas som man förtjänar att behandlas, och man ska ha de förmåner man gjort sig förtjänt av. Jag anser inte att en människa som uppför sig illa ska kunna kräva samma bemötande som en artig och trevlig person, i vilken kundtjänst som helst. Jag tycker det är helt rätt att högdjur vars maktposition stigt dem till hvuudet till den grad att de tar sig lite för frikostiga och sexuellt kränkande ageranden mot serveringspersonal får vänta lite längre än andra kunder på sina öl. Det skulle inte heller störa mig det minsta om det dessutom fanns en gnutta laxeringsmedel däri. 

Att alla som anställs på samma företag i samma position ska ha samma lön är också orättvist. Den som samvetsgrant utför sitt arbete över förväntan ska kunna belönas framom den som slarvar och kanske driver sitt privata företag på tjänstetid. Lika lön för lika tjänst är inte rättvist!

Jag anser inte att militanta demonstranter som kastar sten på polisen inte ska klaga när de får våldsam behandling som svar. Kastar man sten mot polisen så måste man kunna ta ett eget anvar för konskvenserna.

Jag anser att de som skriker, förolämpar och hotar människor på sin arbetsplatser ska få gå. Helt kallt! Hur är det rättvist mot skötsamma arbetstagare att de inte kan behandlas bättre än de som beter sig illa? Hur är det rättvist mot den arbetslösa som bättre skulle passa in på den arbetsplatsen om den blev ledig? Och hur är det rättvist mot de påskrikna, förolämpade och hotade att arbetsgivaren inte kan göra sig av med personen? Jag bara frågar…

Jag hör dagligen mycket snack om rättvisa.

Det är ju dessutom modernt att åberopa diskriminering när man upplever sig orättvist behandlad – kön, språk, etnicitet. Vad som helst, bara vi inte behöver beröra det faktum att personen faktist själv inte gjort sig förtjänt av den rättvisa som den gör anspråk på. Få klarar ändå av att se sitt eget ansvar. Tyvärr!

Och när ska det här tangera träning och kampsport? – Jo, NU! Eftersom vårt samhälle med dess kultur skiljer sig från den asiatiska sker här ibland en smärre kulturkrock. Människor som vuxit upp med ett rättvisetänk i vår mening har ofta svårt att förstå och omfatta ett tänk där du själv är ansvarig för din framgång. Det är faktist DU själv som bestämmer hur bra det ska gå för DIG i DITT liv! Ingen annan – inte din omgivning, inte samhället och inte skattebetalarna. Om DU anstränger dig och jobbar för att uppnå dina mål, så kommer du dit förr eller senare. Men vill du inte göra jobbet kan du inte nå målet och inte förvänta dig samma belöningar som de andra. Det handlar ju om instruktörens tid, uppmärksamhet och engagemang som utvecklas till bältesgraderingar och övriga belöningar.

Varför satsar jag som tränare mer energi på vissa idrottare/utövare än på andra? Kan det bero på hur hårt dom kämpar och hur stort intresse de visar? Varför får inte du uppmärksamhet? – Kan det bero på att du slarvar med träningen, inte gör alla repetitioner och struntar i artighetsgesterna? Jag blir dessutom väldigt ointresserad av utövare som beter sig respektlöst mot mig (eller någon annan) eller kommer med klagomål efter var och varannan träning för att det var tråkigt.

– Är du alltid trevlig har jag svårt att se hur du kan bli illa behandlad. Blir du illa behandlad (som du tolkar orättvist) kan det månne bero på hur du själv betedde dig först? 

– Gör du alltid ett samvetsgrannt arbete till hundra procent har jag svårt att se att ett produktionsföretag som är beroende av effektiv arbetskraft ger dig sparken. Och fick du sparken kan det bero på hur du betedde dig på arbetsplatsen?

Vad jag vill är belysa det tänk där man faktist själv tar ett ansvar för sin framgång och sina rättigheter. Det är äkta rättvisa. Det gäller förstås både i och utanför träningssalen. Men det är svårt, och samtidigt enkelt. Enkelt för att det handlar bara om en fråga – Tog jag själv fullt ansvar för det som inträffade? Kunde jag ha gjort nåt annorlunda? Men samtidigt är det svårt eftersom vi väldigt ogärna vill tänka att vi själva gjort nåt fel. Ofta lägger vi orsaken utanför oss själva och skyller ifrån sig. Det kan varje person ändra på NU – right this second!

Livet är orättvist, och det ska det vara! Skulle det vara rättvist, vore det väldigt orättvist. Inse att du själv har väldigt stor påverkan på hur varje situation i ditt liv utspelar sig. Ofta har du förtjänat den orättvisa du pratar om, och därför är det rättvist.