”Vi är på väg mot ett allt större klassamhälle – skillnaderna mellan fattiga och rika blir allt större”. Ungefär så läser jag i en artikel på nätet, och i många andra artiklar med samma andemening. Jag kan inte låta bli att översätta detta till idrott och välmående. – Där om någonstans börjar vi ha ett riktigt ”klassamhälle” med allt större skillnader mellan människor i dålig kondition och människor i god kondition. Samtidigt som man på nationell nivå börjar oroa sig för medborgarnas sjunkande hälsa och kondition har gym och träning aldrig varit så populärt. Och skillnaderna mellan aktiva och passiva blir allt större…

Så… om vi läser vidare i artikeln kan vi urskilja en argumentation för att jämna ut skillnaderna mellan fattiga och rika, och detta skulle ske enligt hederlig Robin Hood-metod med att ta från de rika och ge åt de fattiga. Denna tanke är intressant i sig och jag har alltid frågat mig varför de rika inte kan lämnas i fred och vi istället skulle fokusera på att höja de fattigas standard. Alltså helt utan att stjäla från de rika. Jag är själv arbetarklass och allt annat än rik, men har svårt för avundsjuka och kan inte se hur man kan tycka det är okej att ta från dem som gjort det bra för sig. Det är ju stöld! Och hur blir det när gäller kondition och fysiskt välmående? – Ska vi ta kondition från dem som lever hälsosamt och ge till dem som lever ohälsosamt? Ni hör ju hur befängt det låter…

Kalle går på gymmet varje dag, och äter sin brockoli och sina morötter varje dag. Olle ligger på soffan och käkar fryspizza och stirrar på Idol. Där är det skönt. Att springa på gymmet är ju för fjantar! Efter några år syns förstås en betydande skillnad i kondition mellan de två. När det går upp för Olle att Kalle har det bättre ställt blir han förbannad – det är väl självklart att han ska ha rätt att få halva Kalles syreupptagningsförmåga och hälften av Kalles sarkomener. Vi lever ju i ett jämntställt samhälle. Den absolut katastrofala verkligheten vore ju den att Kalle mår gott och länge för att han tagit hand om sin kropp medan Olle får sin första infarkt vid 50. Alla har vi väl rätt att leva lika gott och länge…?

Så varför är det så jättefel att tänka att de som arbetar hårt kan belönas? Och få behålla det de förtjänat utan att det bildas avundsjuka och tankar på att stjäla? Vi bor i ett land där det finns fantastiska möjligheter. Utbildning är gratis! Varför utbildar du dig inte om du vill ha ett bättre jobb? Att gå ut på promenad är gratis! Varför är du inte ute och andras frisk luft om du vill komma i form?

Vår framgång vilar alltid enbart, enbart och endast enbart i våra egna händer. Det gäller för såväl vår hälsa som vår ekonomi. Men vi är fantastiskt bra på att hitta på ursäkter. Jag satt alldels nyligen i bussen och hörde ett samtal mellan två unga människor som nyligen kommit ut på arbetsmarknaden. Den ena sade ”Ja alltså jag kommer aldrig att ha ett jobb där jag måste börja innan kl.10 på morgonen. Det bara funkar inte för mig. Jag mår dåligt av att stiga upp så tidigt.” Alltså grrr!  – Jo, om människan gör en konsekvensanalys över vad ett sådant leverne innebär och sedan lever med detta utan att gnälla. Men människor gör sådana beslut, får otrevliga konsekvenser, och skyller sedan ifrån sig. – Det är DÅ som klassamhället skapas. Och det är helt förkastligt att då vrida sig mot dem som tagit sitt ansvar.

Ärligt – Jag har aldrig träffat någon människa som inte skulle kunna vara en svartbältare i taekwondo om den bara hade viljan, ansträngde sig och hade lite disciplin, men oj vad många ursäkter jag hört under åren. Jag måste nog sluta träna för… Taekwondo funkar inte för mig för att…. Blaa blaa blaa… 

Alltså, studier funkar inte för mig för att…
Nej, men i den skolan var det bara dåliga lärare…
Alltså jag tänker inte inte gå på deras kurser…
Int får jag ändå det där arbetet, så det löns inte att söka…
Jag har så tungt att…
Jag har så ont i…
Etc etc etc…

Jag tänker tillbaka på den finska damen i kön framför mig som trots sin övervikt, svårt att röra sig, och helt uppenbart sönderrökta röst beställer Punanen Nortti och Kossupullo… Undras om hon sitter hemma i soffan och är bitter på de rika?

Så vad ska man göra? Ja på samhällelig nivå måste man ju få människor att vakna upp och aktivt vilja ta ansvar för sin framgång. Och på individnivå måste man helt enkelt bara bestämma sig, göra upp ett mål, och sedan okuvligt arbeta för att uppnå det målet. Det finns ju där, rakt framför dig, TAKE IT! Men avundas inte dem som lyckas! De har förtjänat det, och vi ska vara glada för deras framgång. Och lyckades inte du var det bara du själv som inte gjorde tillräckligt!

Den allra enklaste algoritmen i ditt liv är :