Jag står i lunchrestaurangen när det händer. Jag har just betalat min mat och tagit ett par steg från kassan inåt restaurangen med matbrickan i händerna när det säger “pang”. Höftböjaren på vänster sida slår i kramp. Och en sjuhelvetes sådan. Det bara smäller till utan varning. På en sekund hugger den fast och det går en brännande känsla genom hela vänstra sidan av höften. Jag gör bedömningen att det inte är socialt acceptabelt att lägga sig ner på golvet och skrika, så jag gör det inombords. – Arrrrrrrrr!!!!!! Men jag står kvar, i panik, och känner svetten komma. Något framåtböjd med hela vikten på höger ben försöker jag balansera matbrickan med en sopptallrik och två vattenglas. Det sista jag vill är ju att dessa åker i golvet och jag drar till mig allas uppmärksamhet. Restaurangen är ju full med snygga sjuksköterskor 🙂 Men jag kan inte röra mig. Där står jag som en opolerad bronsstatyett av ett uberfån med en matbricka påväg ur händerna och försöker se normal ut. Noot! Lyckligtvis ser min kollega mig och kommer fram till mig med en frågande blick – Baah, behöver du hjälp eller nåt? Hon tar brickan och jag lyckas besvärligt stapla mig fram till vårt bord genom att ta stöd från bord och stolar påvägen. Värsta invaliden liksom! Nå, det är inga problem att sätta sig ner. Höftböjar (-jäveln) vill ju gärna bli kortare, så det går bra. Den har varit spänd och bitchat omkring i flera dagar nu. Jag har den sista tiden verkligen tränat hårt och kanske, om jag är ärlig, slarvat med underhållsstretchningen. Sen hjälper det förstås inte att jag sitter på ett kontor framför en dator hela dagarna. Och efter den här lunchen nu så kommer jag naturligtvis att återgår till min bekväma kontorsstol för ytterligare ett pass av sittande. Detta hände för 12 år sedan. Då var jag inte lika insatt som nu i hur kroppens olika fina system fungerade, så min rehab bestod av vila tills det akuta gick över. Sedan tillbaka till den vanliga träningen och stretchningen. Förstås hände inget revolutionärt med höftböjaren och ännu idag är den lika spänd som då. Så nånting har ju inte fungerat kan man säga 🙂

Så idag, för ett par timmar sedan stod jag och väntade på att få gå av båten när höftböjaren försöker sig på ett likadant trick igen som för tolv år sen. – Pang säger det, och höftböjaren går i kramp. Förbannade #¤%(#”#/(”#¤ böjarjävel, säger jag inombords. Vilket är nåt jag förstås aldrig skulle skriva offentligt på en blogg 🙂 Men så kändes det just då i alla fall. Vänteaulan är stor och det är säkert 50 pers där just nu som alla står och trängs med vinterkläderna på sig och svettas. Det är trångt och jag vill förstås inte hamna i nån tvivelaktig position till marken bland alla resenärers trängande fötter. Jag vet förstås inte så mycket om nånting, men denhär gången har jag lite mera såndära noitapoppakonsteja upp in i rockärmen. Euhm…eller nåt.

Alltså höftböjaren är ju väldigt central för att hålla bäckenet och därmed hela vår kropps upprätta ställning i position. Den får konstant kämpa emot yttre krafter och gravitiation, så man får ju trots allt förstå dess dåliga humör ibland. Höftböjarens antagonist är stora rövmuskeln, Gluteus Maximus. I en välfungerande kropp (vilket min inte är) så kan två antagonister inte arbeta samtidigt. Stretch-reflexen säger åt endera muskel att i samma grad slappna av som den andra spänns – jämför biceps och triceps. Båda kan inte dra ihop sig samtidigt (ok, faktum är att båda gör det eftersom den ena stabiliserar den andras rörelse, men det är överkurs, och nu gör vi det enkelt). Sannolikt är det så att min höftböjare är överansträngd därför att rumpan är slapp och inte vill göra sin del av jobbet med att upprätthålla kroppens hållning. Skulle rumpan göra lite jobb skulle höftböjaren kunna slappna av helt enkelt. Ok – så jag gör ett försök. Det här är egentligen inget nytt. Jag har lekt med de här musklerna hela sommaren så det borde inte vara några problem. – Men vadnu? Jag försöker febrilt att få kontakt med min vänstra rumpa – ingen reaktion. Det är som om jag glömt var jag ska spänna till. Jag vet att muskeln aktiveras om jag gör en hästspark, men jag tror inte att tanten i den tigerfärgade halsduken och den allt för kraftiga gröna ögonskuggan skulle ha förståelse för min fot in hennes mage. Så jag får låta bli att sparka och ta till andra verktyg för att väcka muskeln till liv. Jag vet ju exakt var muskeln sitter. Det krävs inte precis någon brain surgeon för att hitta en rumpa, ännu mindre för en utbildad massör 😉 Diskret, eller så diskret som man nu kan under dessa omständigheter, smyger jag ena handen till min högra skinka. Precis där jag minns att muskeln brukar spännas när jag sparkar borrar jag in ett finger i muskeln. Jag försöker på det här sättet skapa en kontakt mellan centrala nervsystemet och muskeln som glömt hur den ska spänna sig. Med fingret inborrat i muskeln försöker jag mig åter på att spänna den. Och skriker lite grann inombords –”Det är ju HÄR du ska spänna dig din dumma #&/&#!” 😀 Det känns lite som att starta en gammal Moscovitch – sakta men säkert. Jag pumpar på och till slut känns det som jag får igång den. Jippii! Kontakten till rumpan är återställd. – Och hör och häpna. Omedelbart släpper höftböjaren sitt grepp. Öppna champagnen! Eller jo, tanten i halsduken har redan druckit upp allt!

Istället för att göra samma miss som för 12 år sedan och så snabbt som möjligt sätta mig ner och förkorta höftböjaren bestämmer jag mig för att skippa tåget och istället marchera in till stan till fots. Efter en tre kilometer i rask takt med långa steg där rumpa aktiveras och höftböjaren stretchas för varje steg är man som good as new igen. Vaddå ont i höftböjaren? Nä, du måste skämta! Det skulle inte jag känna till 😀

Jo föresten, glöm inte bålen! 🙂