Min lilla klubb på 30-40 aktiva utövare är knappast ens en liten, liten ynklig droppe i det väldiga kampsportshavet. Jag är mycket förvånad om nån ens vet om att vi existerar. Men vi kämpar på ändå 🙂 Vi har två huvudsakliga grupper – en för utövare som tränar kickboxing och en för utövare som tränar taekwondo. Respektive grupp tränar tre gånger i veckan, alla utövare tillsammans. Vi har inte instruktörskapacitet nog för någon ytterligare gruppindelning exempelvis enligt ålder eller bältesgrad, vilket är vanligt i större föreningar i fastlandet. För- och nackdelar med det, precis som med allt annat.

Jag brukar alltid säga att varje utövare tränar i egen takt och enligt egna premisser. Om man befinner sig i ett livsskede där man för tillfället endast har möjlighet till träning en gång i veckan – vackert så! All träning är ju hemåt. Det viktiga är förstås då att man har förståelse för varför klubbkamraterna avancerar snabbare än man själv. De tränar ju faktist två gånger mer i veckan, dvs 67% mer och gör sannolikt 67% större framsteg. Ingen annan än man själv sätter ju målen och likaså är det ingen annan än man själv som sätter hindren. Det är fullständigt förståeligt att man periodvis tvingas prioritera andra saker än träningen. Och det borde vara lika förståeligt för utövaren att hon då inte lär sig lika snabbt som klubbkamraterna. Men är detta alltid så klart för utövarna?

Men det finns också de utövare som säger att träning tre gånger i veckan inte räcker till. De vill ha mer. De vill avancera. De är hungriga och rastlösa och vill nå sina mål snabbare än på ”normal” tid. Sådana utövare sätter taekwondon i främsta rummet och gör sina dagliga planer och prioriteringar runt träningstiderna. Träningen går först och resten sedan. Sådana utövare tycker jag som tränare att det är otroligt spännande att arbeta med. Inget ont om hobbyutövaren och motionären. De är den överlägset största och kanske den viktigaste gruppen för grenen och förtjänar den bästa insats från varje tränare och instruktör. Ändå finns det inget som ger mig sån enorm energi som de utövare som brinner för grenen och är beredda att göra stora satsningar för sin framgång. Dem är alltid jag beredd att jobba extra för.

Det jag tycker är sorgligt är att människan inte genuint kan glädjas åt varandras framgång. Det måste alltid finnas ett mått avundsjuka som leder till destruktiva tankar och beteenden. Jag frågar mig själv varför. Det känns bara så onödigt, och det bidrar absolut inte till något gott. Inte för personen själv i fråga och inte för gruppen. Alltså hör det inte hemma i en kampsportsklubb. Jag har ett par utövare som jag tränar extra på sidan om den reguljära träningen. Just därför att de brinner för grenen, sin träning och är beredda att göra ansträning och uppoffringar för att nå resultat. Förstås finns det sådana som anser att detta är orättvist, och som ifrågastätter varför vissa utövare priviligeras med extra intruktörsinsatser. Och därifrån börjar surande och baktal.

Jag ska börja med att etablera en grundregel. – Det går inte att jämföra en kampsportsklubb med resten av vårt ”rättvisa” samhälle. Exempelvis i skolan har alla studerande (i teorin) rätt till lika mycket av lärarens uppmärksamhet, eller hur? Fast är det så i verkligheten? Vem får lärarens största del tid? – De som samvetsgrannt utför sina uppgifter med hög kvalitet och gott resultat, eller de som stökar och bråkar och annars uppför sig på ett omotiverat sätt? Jag tror nog att alla vet svaret på den frågan. Och tyvärr tar vi med oss ett sådant tänk när vi stiger innanför dörrarna till en kampsportsklubb. Fast där blir det väldigt fel.

Jag hade en utövare en gång som efter en träning kom fram till mig och berättade att han var intresserad av att börja tävla, och undrade om jag kunde hjälpa honom att träna extra. Javisst sade jag. Jag gillar ju sådana utövare, och tar mig gärna ann utmaningar. Utövaren var nybörjare så vi bestämde att vi skulle börja träna matchteknik och skapa oss sparringerfarenhet från grunden, i ganska lugnt tempo utan någon stress. Att lägga på för mycket stress från början är ett big no-no. Särskilt i det skedet innan utövaren ens har provat tävla en enda gång. Men när utövaren inte dök upp på vår extra träning enligt överenskommelse så tröttnade jag direkt. Orsaken var naturligtvis krapula. Till storyn hör också att utövaren ganska ofta var frånvarande också från den reguljära träningen av samma orsak. Detta signalerar till mig definitivt inte någon seriösitet eller att utövaren är beredd att göra uppoffringar för träningen. Den orsak som överlägset till störst grad gör mig ointresserad av att träna utövare extra är supande och bakfylla. Om man befinner sig i det skedet i sitt liv att detta är av högsta prioritet ska man vända sig till någon annan för extra träning. Som jag sade tidigare får alla utövare göra sina egna prioriteringar, och man är alltid välkommen med på de reguljära träningarna. Det är när man börjar göra anspråk på min tid utanför träningstiden som jag behöver se tecken på seriositet för att bli intresserad.

En annan sak som gör mig ointresserad av att engagera mig i en utövare utanför den reguljära träningen är att han eller hon ber om ett privat träningsprogram att göra på fritiden, men sen inte utför programmet. Det bekymrar mig djupt att utövare glömmer att en instruktör i en en ideell förening inte är avlönad med skattemedel som läraren i skolan, och att man därför inte kan ställa samma sorters ”rättvisa” krav i klubben som man är van med från skolan. När tror man egentligen att en kampsportsinstruktör sitter och gör de privata träningsprogrammen? Och varifrån tror man att kampsportsinstruktören tar tid för att komma till salen för extra träning? – Jo det är tid och energi från instruktörens privatliv. Tid från hennes vänner, familj och andra privata intresseområden. Vill man att en instruktör ska sätta mer tid och energi än vad som redan ingår i den reguljära träningen så ska man förtjäna den ansträningen. Det är ingen självklarhet. Eller med andra ord – vem tror man att man är om man anser att en annan människa ska offra tid från sitt privatliv och från sina privata intressen för att komma och träna extra, men sen dyker man inte upp för att man ligger i krapula?! Ego-varning right here!

Många människor idag är lite för självcentrerade och klarar inte av att se det egna ansvaret i situationen, så ibland kanske det inte stannar här. Ibland förstår inte utövaren varför instruktören förlorade intresset och hon blir sur för att hon inte får den förväntade servicen. Man ser att någon annan, mer seriös utövare, får det privilegiet och då är det lätt att hon blir avundsjuk och tycker det är orättvist. Men sådant tänkande hör inte hemma i en kampsportsklubb. Särskilt inte i min. Mitt intresse för en utövare alltid i relation till utövarens eget engagemang. Visar man mig att man är seriös och vill satsa på träningen så hjälper jag. Visar man mig däremot det motsatta så blir också mitt intresse därenligt. Det är synnerligen enkelt, och rättvist, men ändå så svårt att förstå. Det hör lite till dagens melodi att skylla sina motgångar på andra. Fast sanningen är den att det nästan alltid är man själv som orsakat dem. Om en människa – en kille/tjej, medarbetare, chef, samarbetspart, lärare, handledare, människa på gatan, eller en instruktör förlorar intresset för dig – vilket var ditt eget ansvar? Vad kunde du själv ha gjort annorlunda? Och viktigast av allt – vad tänker du göra annorlunda i framtiden? För väldigt få situationer kan inte svängas med enkla medel. Det är du själv som bestämmer hur framtiden ska se ut. Vill du bli en priviligerad utövare som får extra handledning? – ”What are you prepared to do?”

I en kampsportsklubb gäller ofta stränga förhållningsregler och ett gott uppförande är en självklarhet. Surhet och subjektiva rättvisejämförelser leder ofta till baktal och annat dåligt beteende som förstås står i strid med förhållningsreglerna men också är destruktiva i vilka sociala konstellationer som helst. Lyckligtvis är systemet i kampsportsklubbar självreglerande och utövare som inte kan anpassa sig till regler som baserar sig på gott uppförande slutar och söker sig vidare. Det är alltid tråkigt när någon slutar, men för vissa är det svårt att vara i en miljö som som inte godkänner negativ beteende, och då är det bäst för alla att den utövaren slutar. Jag har flera gånger sett hur en enda människas negativa utstrålning kan dra ner hela gruppens gemensamma humör och stämningen på en träning. Det är så otroligt viktigt att atmosfären är positivit när man sysslar med kampsportsträning. Många är där för att bygga självförtroende och/eller letar efter trygghet i vardagen. Att gå på träning ska alltid innebära ökad själslig energi och en känsla av må-bra. Det finns inte rum för energitjuvar helt enkelt. Men det händer faktist också att sådana utövare förstår reglerna och inser att de måste anpassa sig. Och det är alltid lika kul när det händer. Det betyder ju att det finns en öppen reflektion och förståelse hos utövaren som kan leda henne hur långt som helst i verksamheten och i hennes träning. Ingenting kan stoppa en människa som kan anpassa sig till alla situationer.

Stormästare Chun brukar säga att man har chans att påverka människor sålänge de är kvar i träningen. Han säger att man ska vara öppen och accepterande till alla människor. Även sådana med exempelvis kriminella handlingar i bagaget. Taekwondo handlar om att bli en bättre människa och är man en del av taekwondo ska man försöka hälpa andra på den vägen. Även de värsta. När de slutar har man längre ingen chans att guida dem rätt och då finns det chans att de förblir kvar i sitt dåliga beteende. Han har förstås rätt, som vanligt.