Taekwondons grundtekniker är väldigt logiska, ja om inte tom genialiskt utstuderade, biomekaniska rörelser som optimerats för ett syfte – att åstadkomma en påverkan på ett målobjekt. Det kan exempelvis vara att styra om linjen för en inkommande attack eller direkt orsaka skada på ett objekt. Allt handlar i grund och botten om att generera rörelsemängd och kinetisk energi. Det vill säga att genom ett avancerat muskelarbete sätta massa i rörelse med så hög hastighet som möjligt, och genom en optimal accelerationssträcka skicka ut exempelvis en hand mot ett målobjekt. Ju längre tid handen får accelerera desto högre hastighet kan den uppnå innan den träffar målet. Studerar man grundteknikens accelerationsbanor ser man att de är optimalt tillsatta enligt människokroppens rörelseomfång, så att handens acceleration kan bli så lång som möjligt. Varje rörelse börjar från en startposition där handens sträcka till målet, eller slutpositionen, är så lång som möjligt. Ett rakt slag börjar vid höften, och en låg blockering börjar vid örat.

Alla grundtekniker utförs i två faser – laddningsfasen då kroppen placeras i startpositionen för den aktuella tekniken, och accelerationsfasen då kroppen sätts i rörelse och handen accelereras ut mot målet så kraftfullt som möjligt. Ett rakt slag saknar en separat laddningsfas eftersom ett slag automatiskt stannar i startpositionen för ett nytt slag med andra handen, medan exempelvis en inåtriktad underarmsblockering har en tydlig laddningsfas där den blockerande handen lyfts till öronhöjd till sidan av kroppen innan den accelereras inåt längs sin egentliga bana. Accelerationen sker över en så lång sträcka som möjligt för att bygga upp en kinetisk energi som ska överföras till målobjektet vid träffögonblicket. När handen träffar målet överförs energin över en väldigt kort tid. Objektet försöker sätta sig i rörelse, men om energin överstiger objektets masströghetsmoment sker istället en intern deformation, dvs objektet skadas. När man tränar grundteknik i luften ska tekniken stanna på en retardationssträcka på en millimeter för att visa kontroll över tekniken. I stop-ögonblicket sker en sista rotation av handleden innan hela kroppens muskler samtidigt spänns som en helhet. För att den kinetiska energin inte ska kunna gå tillbaka in i kroppen, och eventuellt skada utövarens kropp, är det viktigt att ställningen är stabil och att kroppen blir som en sten, så att den enda vägen energin kan färdas är framåt in i målobjektet.

Det är otroligt viktigt att man studerar kroppens alla skeden av muskelarbete vid generering av kinetisk energi, både vid start och stop. Oftast överfokuserar vi i på accelerationsfasen i träningen men laddningsfasen ska faktiskt också utföras med samma skärpa och noggrannhet, fast utan den stora massförflyttningen. Det är viktigt att laddningsfasen tränas likvärdigt eftersom laddningsfasens rörelser också är väldigt användbara vid tillämpning av tekniken i självförsvarsträning. De flesta grundtekniker kan nämligen tillämpas som grepp, fällningar och låsningar. Ofta är det accelerationsrörelsen som kopplar greppet/fällningen/låsningen efter att laddningsfasen först undanvärjt en inkommande attack. Laddningsfasen är alltså den rörelse som utför själva blockeringen, och blockeringens accelerationsfas blir en uppföljande attack i någon form.

Vi överfokuserar ofta också på den hand som sträcks ut till ett slag eller blockering, och glömmer bort att den andra handen utför ett likvärdigt viktigt arbete för den totala tekniken. Mycket av rörelsemängden i en teknik genereras genom en kraftfull rotation av höften. För att åstadkomma en så explosiv rotation som möjligt utför ofta den andra handen ett sk motdrag, vars syfte är att förstärka höftens rotationshastighet. Ju högre rotationshastighet desto större kinetisk energi i tekniken. Ett exempel där detta syns tydligt är vid rakt slag. När ena handen sträcks ut dras den andra in till höften och blir där redo att sträckas ut i nästa slag.

Vissa tekniker saknar motdrag. Istället utför den andra handen en stödande rörelse i samma riktning som slaget eller blockeringen. Syftet är då att hjälpa massa att röra sig i riktning mot målet, och på så sätt öka teknikens totala rörelsemängd. Exempelvis vid knivhandsblockering. Oavsett om den icke-slående eller –blockerande handen stöder eller motdrar är den en viktig del av tekniken som inte ska förbises i träningen. Också den kan användas i tillämpade former på ett effektivt sätt, exempelvis genom att greppa motståndaren och dra henne närmare under teknikens utförande.

Det bör nämnas att termerna blockeringar och slag är till största delen en pedagogisk indelning för att ge utövaren en hanterbar struktur för lagring av teknikerna i minnet, men alla tekniker ska betraktas som attacker,också de som heter blockeringar – attacker mot motståndarens kropp, eller attacker mot motståndarens attackerande kroppsdel. Rörelsen för den inåtriktade underarmsblockeringen kan lika bra användas som ett hammarhandsslag mot en motståndares ansikte.

Grundteknik ska ses som en rörelses neutrala och renaste form där man undersöker generering av kinetisk energi. Grundteknik tränas under optimala förhållanden med maximala accelerationssträckor utan ”störande” moment utifrån. Alla taekwondoutövare vet att man kontinuerligt ska träna och finslipa sin grundteknik, för att lära kroppen att utföra rörelserna så effektivt som möjligt under kliniska förhållanden. Men grundtekniken får inte bli den enda träningen man ägnar sig åt. Grundtekniskt utförande duger sällan i ett verkligt självförsvarsscenario. Därför är det viktigt att grundtekniken regelbundet tillämpas i mera realistiska träningsscenarion, där rörelserna ”översätts” till olika användningsområden. Grundteknik och tillämpad teknik måste tränas parallellt, och är likvärdigt viktiga, och det kan vara svårt att hitta den korrekta balansen mellan dem. Moderna kampsporter överfokuserar ofta på tillämpad teknik, där utövarna gör alla utföranden mer eller mindre slarvigt, medan traditionalisterna har en tendens att överfokusera på grundtekniskt utförande och får aldrig någon bredare förståelse för teknikernas användningsområde. Är man självförsvarsorienterad eller –intresserad måste man kontinuerligt balansera mellan de två.

Sagor berättar att man hemlighöll teknikernas egentliga användning för västlänningar när kampsporten började spridas över världen på 60- och 70-talet, och att endast de värdigaste utövarna fick lära sig teknikernas djupare hemligheter. Sannolikt är sådana berättelser inget mer än just sagor, men någonstans på vägen har man nog förlorat en djupare förståelse av de biomekaniska rörelsernas användbarhet som olika tillämpningar. Kanske detta hände i samband med att taekwondo blev en idrott. Om vi ändock föreställer oss att taekwondo fortfarande är ett verktyg för självförsvar måste vi närma oss självförsvarets dynamik om vi på riktigt vill lära oss hantera det.

Regeln för all prestation är att öva under sådana förhållanden som liknar förhållandena under prestationstillfället så mycket som möjligt. Detta är sant för såväl tävlingsorienterade utövare som självförsvarsorienterade utövare. För att förstå självförsvarets dynamik måste man bla studera statistik över rapporterade våldsscenarion. Det är otroligt farligt att ignorera statistiska fakta, förbereda sig felaktigt och förvänta sig att prestationen ska gå bra närväl man tvingas till en sådan situation.

Grundteknik kan tränas ensam i luften, men tillämpad teknik behöver en träningspartner. Träning med partner brukar ofta inledas med den bekanta träningsformen stegsparring. Stegsparring är en trygg och säker träningsform där ingenting oförväntat kan inträffa. I stegsparring använder man grundtekniskt utförande varför träningsformen inte i sig själv utvecklar några avancerade självförsvarsfärdigheter. Stegsparring är ändå viktigt eftersom det utvecklar den neutrala och rena formen av teknikerna i förhållande till en attackerande partner, men en verklig attack sker väldigt sällan, om ens någon gång, som den utförs i stegsparring. Av den anledningen måste det till en mer realistisk och verklighetsförankrad träningsform – det vi kallar för Hoshinsool.

Från statistiska rapporter kan vi få en bild av vad som på riktigt händer i ett verkligt självförsvarsscenario. Vi får en bild av bla de vanligaste anfallen, de vanligaste målområdena, de vanligaste platserna och de vanligaste förövarna. I ett våldsscenario förekommer även andra påverkande faktorer som väder, underlag, ljus/mörker, farliga objekt i omgivningen mm. Vi vet också att det är vanligt att förekommer skrik, förolämpningar, hög aggressivitet, rivande och knuffande och allt annat än sådant man normalt tränar i en trygg och klinisk träningsmiljö, och allt annat än så som stegsparring utförs. En människa under attack tvingas dessutom möta känslor som rädsla, panik, chock och även smärta som inte förekommer i normal träningsverksamhet. Det är svårt att skapa en trevlig och välkomnande träningsmiljö där utövare i alla åldrar trivs och mår bra om man gör träningen allt för realistisk. Ingen människa vill komma på träning flera gånger i veckan om man blir påhoppad och förolämpad varje träning. Man bör hitta den nivån av realism där man kontinuerligt tränar så nära det mekaniska händelseförloppet som möjligt, samtidigt som miljön är tillräckligt trygg så att utövarnas intresse och vilja att fortsätta upprätthålls. Sen är det min starkaste rekommendation att man utmanar sig själv vid särskilda tillfällen med tillfälliga självförsvarstester under så verklighetsnära förhållanden som möjligt. Bara för att inte upprätthålla någon fantasiuppfattning om de egna självförsvarsfärdigheterna.

Stormästare Chun sade alltid ”Keep Taekwondo traditional”. När taekwondo blir en topidrott och det börjar dyka upp professionella idrottare runt om i världen sker en naturlig avskalning av det som uppfattas som onödigt. Idrottaren ska ju förbereda sig för ett prestationstillfälle, och även hon ska ju träna så nära förhållandena för prestationstillfället som möjligt. Det betyder att idrottaren inte nödvändigtvis kommer att fokusera på grundteknisk finslipning av den låga blockeringen eller knivhandsblockeringen. Den naturliga utvecklingen blir att grundtekniken, särskilt handtekniker, får ett mindre fokus. Och att tillämpa tekniken i olika självförsvarsscenarion blir helt ointressant för den tävlingsorienterade utövaren.

Jag vill gärna komplettera stormästare Chuns ord med mina egna  ”Keep Taekwondo intelligent”. Med detta menar jag naturligtvis att vara observant på grundteknikens alla skeden och analysera det komplexa muskelarbetet som görs vid generering av kinetisk energi. Och stanna inte vid grundtekniskt utförande. Det är också viktigt att tillämpa grundtekniken och översätta de biomekaniska rörelserna till flera användningsområden i olika simulerade självförsvarsscenarion, så nära verkligheten som möjligt. Det är otroligt viktigt att man bygger dessa scenarion på aktuell kunskap om våld och våldsamma situationer, inte på gammal ”såhär har vi alltid gjort”-tänk. Träna inte med skygglapparna på!