Det började med ett kraftigt knak, som en torr kvist som knäcks på mitten, efterföljt av ett starkt ringande ljud i båda öronen. Jag försöker ställa mig upp. Synen kommer snabbt tillbaka men ändå mycket begränsat. Mitt i synfältet finns den väl bekanta sågtandsformade störningen som normalt efterföljs av ett migränanfall. Fast den här gången är det kraftigare, och på båda ögonen. Därför var min första tanke att detta handlar om ett migränanfall, men ett kraftigare sådant. Jag drar några djupa andetag och försöker samla mig. Världen snurrar runt mig. Jag försöker gå några steg framåt men måste sätta mig ner. Balansen är ur funktion och jag blir illamående. Jag tänker att det är förbipasserande bara jag väntar några minuter. Jag lägger mig på rygg men märker att jag får svårt att andas. Bröstkorgen vill inte röra sig. Paniken börjar komma krypande. Jag förstår att det handlar om nåt allvarligare än migrän. Jag försöker ropa på hjälp. En gång, två gånger, tre gånger och fyra gånger. Men ingen hör mig. Inne i huset ligger sambon och dottern och sover. Det är tidigt en torsdag morgon. En helgdag i Finland och det är ledigt från arbetsplatserna och dagis. Ingen är uppe såhär tidigt. Jag försöker få tag i min mobiltelefon. Musklerna på vänster sida av kroppen fungerar inte och jag kan nätt och jämt hålla den i handen. Armen skakar för mycket. Jag ser inte displayen tydligt men lyckas efter några försök få in sambons nummer och trycka på grön lur. Hon svarar men jag får bara ur mig några grymtande läten. Jag har förlorat talförmågan. Lyckligtvis inser hon att någonting är tokigt och kommer springande ut på gården där jag ligger.
Det tog vården hela tre dagar att ställa korrekt diagnos – hjärninfarkt. Jag hade fått en blodpropp i hjärnan, och det var tydligen inte särskilt vanligt att en frisk och hälsosam man i min ålder får sådana. Terorierna var många och från skalans hela längd, från migrän till hjärnhinneinflamation och kristallsjuka. Till slut lyckades man dock se en förändring i hjärnan via en CT-scanning och fastställa korrekt diagnos. Under ett utdraget äventyr på tre veckor med in och ut på sjukhus både på Åland och i fastlandet blev det totala saldot hjärninfarkter tre till antalet och en mycket tilltuffsad hjärna på köpet. Vid en blodpropp blir den påverkade delen av hjärnan syrelös och dör. I mitt fall var det det område som kallas för lillhjärnan på vänster sida som blev påverkat. I lillhjärnan finns just balans och motorik, som jag fått jobba mycket hårt med att återställa i efterhand. Lyckligtvis finns ingen funktion i lillhjärnan som inte kan läras in av andra delar av hjärnan, men det tar tid. Lång tid, om man måste både vara ihärdig och ha tålamod – något som vi taekwondoutövare får lära oss i träningen.
Synen och talförmågan var återställda innan ambulansen nådde sjukhuset. Jag förlorade lyckligtvis aldrig medvetandet eller medvetenheten om händelserna i min omgivning. Balansen och illamåendet tog hela tre helvetiska dagar av konstant spyende innan det började avta. Ännu tre månader senare har jag inte helt återställd balans, men jag klarar av att röra mig tillräckligt för att klara mig själv i det dagliga livet. Och jag kan träna! Muskelkontrollen på vänster sida av kroppen skadades ordentligt. Jag fick lära mig gå från början igen. Först med rullator och sedan med att gå med hjälp av ledstången längs sjukhusväggarna. Detta är ett sjukdomstillstånd där man inte kan vila sig i form. Eftersom nya delar av hjärnan måste lära sig det som tidigare fanns i den skadade delen är träning och upprepning enda medicinen. Detta är också något vi taekwondoutövare är vana med. Vi brukar prata om att det krävs minst 10.000 repetitioner för att en rörelse ska bli autonom. Men istället för att träna konkreta blockeringar och slag fick jag inledningsvis backa till att öva på att öppna och stänga handen, lyfta armen i olika riktningar samt göra olika former av handledsrotationer. Blockeringarna och slagen skulle komma tillbaka snart nog ändå.
Den största utmaningen har ändå varit den mentala utmattningen, den så kallade hjärntröttheten. Den första tiden på sjukhuset var jag alldeles för trött för artt ens orka läsa om det som inträffat mig. Även om läkarnas tester visade att jag inte hade några kognitiva störningar fanns det ingen ork att ta in mer information. Alla sinnesintryck var uttröttande, synintryck, ljud, dofter, beröring, ja allt. Ännu idag märker jag att större tillställningar med mycket sinnesintryck är otroligt tunga att hantera. Under dessa tre månader av rehabilitering har antal sömntimmar per dygn gått från 16 till det normala åtta. Dagar då jag utmanar mig själv mer än vanligt kräver ibland en tupplur vid middagstid, men vilken frisk person gillar inte det?
Jag har haft tur – jag är fortfarande vid liv. Vilken som helst av mina tre hjärninfarkter kunde ha krävt mitt liv. Läkarna säger också att jag har goda prognoser att bli helt återställd. Ju mer jag utmanar mig själv och orkar träna desto snabbare lär sig hjärnan. De medicinska experterna säger att de flesta med motsvarande grad av skada, utan kognitiva störningar, blir 90 procentigt återställda inom ett år. – Varför bara 90 procentigt? – Jo, för att de börjar fuska med träningen. Den sista 10 procenten kräver större ansträngning och det är vanligt att man låter den friska sidan av kroppen ta över alla uppgifter. Men jag har bestämt mig för att bli 110 procentigt återställd, dvs bättre än innan, och det ska jag göra på ett halvår. Den viktigaste egenskapen taekwondoträningen gett mig är kämparglöden. Jag har stirrat en annan typ av död i ögat än den som de gamla Hwarang-krigarna gjorde, men med samma beslutsamhet har jag gått in i min fight. Och det har jag taekwondon att tacka för.
Taekwondon har varit ett oumbärligt verktyg på den här resan. 26 år av träning hade enligt läkarna gett ett bra utgångsläge för rehabiliteringen. Nervkontakten till musklerna var god och mycket biomekanik automatiserad. Det som saknades var att hjärnan åter lärde sig koppla in rätt muskler med rätt intensitet för respektive rörelse. Detta gällde hela vänstra sidans muskler, från foten till handen. Taekwondoteknik består av ett ganska avancerat muskelarbete där musklerna i hela kroppen samarbetar i ett komplext kedjearbete med att sätta massa i acceleration och därmed skapa kinetisk energi till en potentiell träff. Rörelsen börjar med en laddningsfas som sätter kroppen i en startposition varifrån accelerationsarbetet kan börja. Efter accelerationen når man teknikens slutposition där kroppen igen gör ett avancerat muskelarbete och stannar rörelsen under en retardationsstrecka på en millimeter. Det krävs år av ihärdig träning för att bemästra tekniken och tusentals repetitioner. Det som träningen gör är skapar en biomekanisk intelligens som till slut blir automatiserad och ryggmärgsbefäst. Syftet med automatiseringen är att rörelserna ska komma naturligt utan aktiv tanke vid en stressad situation, exempelvis en våldssituation. Men automatisering gör också rörelserna lättare att lära sig en andra gång eftersom kroppen vet hur den ska göra också utan hjärnan . För mig var tiden mellan att jag lämnade rullatorn tills att jag gick utan stöd två dygn. Det var vingligt, och jag drog det vänstra benet efter mig som en zombie, men jag gick utan stöd och det var för mig en stor seger. Det tog mig ytterligare två veckor tills jag tog mina första löpsteg, och cirka två månader tills jag kunde åstadkomma något som liknade en snurrande spark. Det finns ingen rörelse i det dagliga livet som inte liknas av en taekwondoteknik. Exempelvis att vrida på handtaget för att öppna en dörr, dricka ur en vattenflaska, eller ens äta med kniv och gaffel. Allt detta har jag fått lära mig pånytt och tack vare taekwondon har det gått förhållandevis snabbt.
Grundteknikdrillar med par är bra metod för post-stroke-rehabilitering. Här tillsammans med Julia Johnsson.
Taekwondo har med åren blivit en integrerad del av mitt liv. Redan första kvällen jag slapp hem från sjukhuset var jag i träningssalen och drog träning för min klubb. Jag kommer ihåg hur mattorna på golvet utmanade min balans ordentligt och jag hade svårt att hållas på fötterna. Men de största framstegen jag gjort under rehabiliteringen har inte kommit genom att försiktigt prova mig fram utan genom att bestämma mig för att jag kan. Jag ville så snabbt som möjligt tillbaka till klubben, vännerna och träningen. Som stroke- patient ordineras man både fysioterapi och ergoterapi med tillhörande träningsprogram man förväntas utföra hemma. Rörelserna i programmen är basala och fungerar bra i början av rehabiliteringen, men ingenting kan ersätta alla arm- och handledsrörelser man hittar i taekwondons slag och blockeringar. Genast jag kunde lämnade jag det ordinerade träningsprogrammet och ersatte det med nötande av taekwondons grundteknik. Taekwondo blev snabbt en erkänd rehabiliteringsmetod hos fysioterapeuterna i mitt fall tack vare de snabba framstegen jag gjorde. Första steget var att få kroppen i korrekta start- och stop-positioner, vilket faktist inte skiljer sig mycket från det standardiserade rehabprogrammet. Den stora utmaningen, vilken jag fortfarande kämpar hårt med idag, är det muskelarbete som krävs för accelerationen och retardationen i tekniken. Ännu har jag inte hittat det korrekta samspelet mellan musklerna. Men man kan definitivt säga att taekwondoteknik är en höre nivå av rehabträningsprogram för utveckling av muskelkontroll. Detta gäller säkert också vid andra sjukdomar där man förlorar neurologisk kontakt till musklerna.
Redan första kvällen hemma från sjukhuzset var jag i träningssalen. Här undervisar jag rörelsemängd vs kinetisk energi i rundsparkar nio veckor post-stroke.
Stormästare Richard Chun sade alltid att taekwondo inte är enbart en idrott eller en motionsform, inte heller enbart ett vertyg för självförsvar. Han sade att taekwondo är ”a way of life”, dvs ett sätt att leva. Min sjukdomsresa har fått mig att se en ny dimension av hans budskap. Många års träning gav mig bra förutsättningar att möta sjukdomsanfallet när det inträffade. Det gav mig också en bra utgångspunkt för snabb rehabilitering och återhämtning. Dessutom har träningen efter stroken gett mig stora framsteg i rehabiliteringen. Jag är helt övertygad om att jag har träningen att tacka för att jag var så snabbt på benen igen. Men det viktigaste jag fått av taekwondon och stormästare Chuns visdomar är ändå krigarandan – att varje gång lika energiskt resa sig och kämpa vidare trots att hjärninfarkt efter hjärninfarkt vill knuffa ner en, samt att orka möta alla känslor av att kanske vara död imorgon. I mitt huvud har orden ”ger man upp så dör man” ekat varje dag. Dessa har jag lärt mig i taekwondon, och de har fått en ny betydelse för mig
Det finns alltid någonting att hämta ur alla händelser. Så även ur denna. Att få chansen att lära sig röra kroppen igen har definitivt gett mig djupare kunskap om människans rörelseapparat och musklernas samspel. Det har varit otroligt hälsosamt att gå tillbaka till grunderna och analysera varje rörelse och se hur rörelsen skapas. Och att få uppleva hur hjärnan lär sig och hur den arbetar med att skapa nya neurologiska kontakter. Hjärnan är en helt otrolig apparat. Ja hela människokroppen för den delen. Jag har redan korrigerat flera mekaniska fel jag tidigare hade i min grundteknik för att jag inte hade tänkt genom samspelet mellan musklerna tillräckligt noga. Och det finns så mycket kvar att lära sig. Ännu kan jag inte använda en nagelklippare med vänster hand, än mindre öppna en mjölktetra, eller sanvända ett tangentbord med båda händerna . Precision i fingerfärdigheten lär ska ta längre tid att återställa, men medicinen är den samma – upprepning, upprepning och åter upprepning. Precis som med vilken taekwindoteknik som helst.
Nu väntar jag på vad som heter post-stroke-depression som hör till den vanliga återhämtningsprocessen efter en stroke. Det är en biokemisk förändring i den hormonella balansen som bland annat påverkar seretoninnivån och följdaktligen humöret. Irritation, frustration och destruktiva tankar är vanliga konsekvenser av detta tillstånd. Lyckligtvis är taekwondoverksamheten fylld av positiva och härliga människor som dagligen bjuder på en positiv atmosfär med många skratt. Är inte det den bästa medicinen mot depression? Så jag välkomnar den, närhelst den tänker dyka upp. Den här fienden har ingen chans mot taekwondo. Livet har fått en annan betydelse för mig nu. Det jag ansåg som viktigt för några månader sedan är inte alls viktigt längre. Livet är för kort för att slösas bort på onödiga småsaker som vi förstorar upp till fulla katastrofer. Varje timme ska användas visare, till någonting som ger livet betydelse. Taekwondo håller kroppen, psyket och själen i gott skick. Och det är där familjen och vännerna finns. Jag önskar att utövare alla insåg hur viktig varje träning är och hur viktig repetition är. Fuska aldrig med träningen. Den kan komma att vara viktigare än du tror en dag.
