Jag vet ingenting om kickboxing. Det vill jag vara tydlig med genast från början. Jag är taekwondoelev och jag har aldrig gjort anspråk på någon expertis inom kickboxing. Alla kan nu lugna ner sig 🙂

Men jag har grundat kickboxingen på Åland. Det kan eventuellt ha funnits kickboxing i någon mindre skala tidigare, men Finlands kickboxingförbund räknar min förening som den första på Åland. Åtminstone har det inte funnits någon verksamhet på Åland som varit ansluten till förbundet tidigare.  Så hur kan jag då ha infört kickboxingen utan expertis inom grenen? Jo, därför att jag är ingenjör 🙂 Sagt med glimten i ögat, men ändå med en seriös ton. Helt utan sanning är det faktist inte.

Först en definition. – Kickboxing är urpsrungligen inte en egen kampsport. Den grundades på 70-talet som ett universiellt regelverk där kampsportare från olika grenar kunde tävla mot varandra. De tävlande kom från karate-, thaiboxing-, eller boxingbakgrund (och kanske nån till?). Man tränade alltså en annan kampsport och tävlade enligt kickboxingregler. Utmed att tävlingsformens popularitet ökade började man också starta träningsgrupper i kickboxing för nybörjare, alltså sådana som inte tränade andra kampsporter. Då hade en egen kampsport fått sin början.

Jag har aldrig hört talas om att taekwondon skulle ha varit med i processen då kickboxingen grundades. Taekwondon låg fortfarande i sin vagga på 70-talet och man satsade på att ta fram den egna tävlingsformen. Men man kan lätt tänka sig att om taekwondon varit större just då så skulle den säkert varit med och bidragit till utvecklingen i någon form. Nu har ju taekwondons tävlingsform glidit ganska långt ifrån kickboxingreglerna, men grenen såg lite annorlunda ut förr. Idag kallas taekwondon för ”spel”, kanske just för att den utvecklats så långt ifrån de andra fighting-grenarna. Det är ju väldigt sällsynt att man ser någon taekwondoutövare komma långt i exempelvis K1-tävlingar. Jag känner till bara en sådan.

Back in the days när det var karate- och thaiboxingsutövare som möttes i ringen fick coacharna helt enkelt gå in och styra om träningen så att det på bästa sätt gynnade utövaren i ringen enligt de givna reglerna. Man får göra si men inte så, och därför ska vi träna på si och undvika så. Detta är förstås att förenkla det hela en smula 🙂 Det jag gjort på Åland är inte så mycket annorlunda. Jag har tagit min kampsportserfarenhet och skapat en verksamhet där man fokuserar på träning enligt dagens kickboxingregler. Namnet på en sådan verksamhet torde ju vara ”kickboxing. Jag skulle helst kalla det ”kims slå- och sparka-verksamhet”, men det är svårt att rekrytera nya medlemmar med det namnet. Verksamheten är ju defacto kickboxing, men att använda det ordet är inte så enkelt som det låter.

Ty kickboxing är numera en egen och erkänd kampsport, likvärdig övriga kampsporter. Någonstans under processen från tävlingsform till kampsport gjorde man beslutet att ta till heders ett bältessystem, samma som man använder inom karate (i Finland alltså). När man gör det skapas direkt starka politiska hierarkier. Är man högt graderad sitter man i regel också på en hög beslutsfattarposition, eller åtminstone kan utöva mycket inflytande inom grenen. Är man lågt graderad ska man hålla käften. Krasst sett. Jag är ju lågt graderad och ska ju därför hålla käften 🙂 Än mindre börja skapa kickboxingklubbar. Det fattar ju vem som helst.

Jag har faktist gått en grundkurs i kickboxing för många år sen, som avslutades med gult bältesprov. Under taekwondokarriären har jag också gjort tre trippar till Thailand för att träna thaiboxing i thaiboxningens hemland. Mer en så hade jag inte att komma med när verksamheten skulle startas. Förutom då mina 20+ år inom taekwondo. Men jag är inte den sortens ingenjör som gör någonting half assed. Jag ville inte sätta mitt rykte som kampsportare på spel genom att starta något som inte var seriöst. Jag var på det klara med att jag var utanför min expertis i den här grenen och behövde ta in mer kunskap utifrån. Ingenjörens angreppssätt – vad är målet, vilka är resurserna, vad är tidsplanen – hur når jag målet? Jag sträckte ut handen mot fyra storheter inom kickboxing som jag hade någon form av kontakt med sedan tidigare, och alla var intresserade av att stöda vår verksamhet. Hah!

Efter att ha provat oss fram med kickboxingverksamhet sedan 2012 etablerar vi officiellt kickboxing på Åland 2014 med stöd av stjärnorna Soke Auvo Niiniketo, Jörgen Kruth, Jarkko Jussila och Mathias Klockars. Dessa herrar blev våra faddrar och har tagit vår verksamhet under sina vingar sedan dess. Förutom alla resor vi gjort till dem för träning har Kruth, Jussila och Klockars besökt vår klubb årligen. Våra instruktörer har dessutom avlagt sina bältesprov i närvaro av Soke Niiniketo i hans klubb i Helsingfors. Vårt mål är förstås att hålla en hög kvalitet på vår verksamhet.

Inledningsvis var tanken att skippa bältessystemet helt i vår verksamhet. Jag hade ju ingen graderingsrätt i kickboxing så jag tyckte det skulle bli enklare så. Dessutom ska man vara ytterst försiktig med att trampa någon på tårna. Inget är så känsligt som bälten och graderingar för högra kampsportsherrar. Det sista jag ville var ju att komma på kant med sådana herrar. Innan vi officiellt sjösatte kickboxingen på Åland ventilerade jag ärendet angående bältessystemet med samtliga faddrar. Alla var av den åsikten att ett bältessystem är bra. Även om man såg utmaningarna ansåg man att fördelarna övervann nackdelarna. Det är trots allt runt 10% av utövarna som är tävlingsidrottare. Resten tränar för motion och hälsa. För tävlingsidrottarna utgör goda tävlingsresultat delmål och morot, men för den återstående 90%:en av utövarna blir ett bältessystem ett bra subsitut. Det är antagligen anledningen till att man tog in bältessystemet i grenen från första början. Och det faktum att 90% av utövarna inte tävlar är en bekräftan på att kickboxning inte längre är endast ett regelverk för tävling.

Så bältessystemet blev ett faktum. Enligt rekommendation från faddrarna tog vi in det finska graderingssystemet i kickboxing, för att utövare som flyttar mellan fastlandet och Åland ska kunna känna igen sig. WAKO har också en rekommendation för graderingssystem som vi tittade på i detalj, och vi beslöt att inte avvika från det fastländska systemet allt för mycket. Men att börja dela ut bälten enligt finskt bältesystem utan officiella graderingsrättigheter skulle nog skapat irritation på flera håll. Minst sagt. Jag kan se framför mig vilka finska kraftuttryck som skulle ha skrivits på facebook och andra forum 🙂 Och som sagt var det ingenting som jag ville sätta mitt rykte på spel för.

Min kampsportserfarenhet (åtminstone mätt i år) består i huvudsak av taekwondo. Man kan därför säga att det jag lär ut är taekwondoteknik. Okej, jag har anpassat massor av tekniken för kickboxarna efter att jag lär mig mer och mer. Men vår kickboxing kommer alltid att genom mig ha sina rötter i taekwondon. Vi respekterar Finlands kickboxingförbund och vi vill inte trampa någon på tårna. Vi vet att vi inte har några graderingsrättigheter utfärdade av förbundet. Därför tar vi avstånd till förbundets utövarpass, där graderingsnoteringar normalt görs. Endast våra tävlande använder passet för noteringar i anslutning till tävlingar. Däremot har vi förtroendet av fyra stjärnor och experter inom kickboxing som står bakom de graderingar som görs i vår klubb. För graderingar använder vi därför egna graderingsintyg och grenen vi graderar utövare i kallar vi för TKD Kickboxing (taekwondo-kickboxing).

TKD Kickboxing är ingalunda en ny kampsport. Det är kickboxing så som jag blir lärd av våra faddrar med min bakgrund i taekwondo. Är det då ”riktiga” graderingar vi ger? – Så säger i alla fall fyra stjärnor inom grenen. Men vad vet nu de om kickboxing? Egentligen? 😀