Som idrottare har jag alltid räknat min prestationsenergi (personlig upplevelse av den ork som finns till förfogande för att utföra ett visst träningsmoment) som ett resultat av träning, kost och sömn. Men så är det ju inte. Det står klart för mig nu. Jag har gång på gång sett energin vara låg trots bra träning, bra kost och bra sömn, och jag har gång på gång sett energin vara hög trots utebliven träning, slarvig kost och sömnskulder. Ändå har det inte varit klart för mig att en fjärde faktor saknas i ekvationen. Som ingenjör får jag skämmas då jag inte kunnat se detta samband tidigare. Men sen finns det ju en vettig förklaring till det också – som den här gången inte är det att farbror börjar bli lite gammal, trött och senil 🙂 Nej, det handlar om en fjärde faktor som västvärlden har svårt att definiera och därmed erkänna. Som ingenjör får man lära sig att basera sina teorier på bevisbara och mätbara fakta. Och börjar jag nu prata om sådant som inte kan mätas med en multimegatrometer så kommer blinkbilen med en tvångströja och sen blir det elchocker och madrasserad cell. Så hur gör en man? – Sen är det ju förstås inte meningen att nån ska läsa det här. Så skyll er själva 🙂

För många herrans år sedan såg jag en dokumentärfilm som handlade om 100-åringar. Man var intresserad om vilka faktorer som tillät att en människa blev äldre än 100 år. Det är ju sällsynt att man har så hög medellivslängd någonstans i världen, och blir man 100 år så måste man ju leva på ett speciellt sätt? Så man letade upp en massa gamlingar runt världens alla hörn och intervjuade dem om deras levnadssätt. Förväntan var att man skulle hitta förklaringar i hälsosam kost och motion, men förvånansvärt nog var det inte alls så. Jag kommer särskilt bra ihåg två tvillingsystrar som överlevt andra världskriget. Under intervjun förklarade damerna att de som små hade blivit lärda att lägga tjockt med smör på brödet. Man fick till och med se dem tillaga smördrypande smörsgåsar till fikat. Och till fikat drack damerna cognac och rökte tobak. De berättade att så gör de varje dag. Det gick normalt två paket röka varje dag. Desperat försökte intervjuaren hitta någon faktor som kunde förklara hur de kunde ha blivit så gamla trots att de levde precis tvärt emot det vi får lära oss om hälsa ur skolboken. Den enda lilla biten som tycktes överensstämma med teorierna var att damerna älskade att dansa och dansade i regel ett par timmar om dagen. Kunde motionen motverka deras annars så dåliga leverne?

Man letade naturligtvis också efter genetiska, geografiska och andra faktorer för att försöka hitta nyckeln till långt liv. Men det enda man kunde hitta som gemensam faktor för samtliga 100-åringar var deras goda humör. Det är nu det blir lite konstigt 🙂 Tänk om det är så att ordspråket ”ett gott skratt förlänger livet” verkligen är sant? Tänk om? Damerna i intervjun skrattade sig mycket riktigt genom hela intervjun. Jag kommer också ihåg en kinesisk gubbe som alltid lutade sig bakåt och skrattade med magen lite lika som jultomten. Tänk om det är så enkelt? Vi håller tanken lite bakom örat tills vidare…

Jag har i mitt lilla diskbråcksprojekt hittat ett samband mellan gott humör och balans i det endokrina systemet. Det västvärlden gör fel är att se människokroppen som en maskin, tex en bil, där man kan byta ut en viss del mot reservdelar utan bekymmer. Så den liknelsen ska man egentligen försöka undvika, men man ska tala till ingenjörer på ingenjörers språk, så jag tänker ändå börja i den änden för att förhoppningsvis komma vidare därifrån utmed resonemanget. Människan är alltså en bil, och när den kör vägen fram år ut och år in, så slits dess rörliga delar. Märkesverkstaden nästa. Ni vet ju att man ska byta kamrem efter 100.000 km och toplockpackning efter 400.000 km. Nu förnyar ju människan sina celler själv, så i de bästa av fallen behöver vi inte byta till några reservdelar. Men vi har ändå en viss begränsad livslängd. Om vi kör vår bil försiktigt fram på en asfalterad väg endast i torrt väder och med försiktiga handtag håller bilen längre än om vi pinar skiten ur den på en skogsbana. Det är jättesjälvklart för oss då det gäller bilen. Men då det gäller vår kropp blir vi liksom de dummaste aporna på jorden. – Baah vaddådå? – Jo alltså om du sköter om din kropp håller den längre. Visste du det? Men nu satt ju damerna och åt smör, drack sprit och rökte tobak. Kan man vara mer motsägelsefull?

I det endokrina systemet finns en liten hormonpolis – Hypotalamus. Nu handlar inte denna berättelse om en redogörelse om det endokringa systemet, så förklaringen kommer att bli enkel och kort. Hypotalamus känner av hormonbalansen i kroppen och om den uppfattar en brist eller ett överskott av något hormon tar det till action. Via adeno- eller neurohypofysen kommenderar hypotalamus rätt organ eller körtel att frisätta korrekt mängd hormon tills balansen är återställd. Mycket förenklat alltså. Och ifall jag inte redan sade det – så jo, allt handlar om hormoner! 🙂 Exempelvis produceras thyreoideahormonerna T3 och T4 i sköldkörteln. Dessa hormoner är ansvariga för bla ämnesomsättning, matspjälkning och reproduktion. Om sköldkörteln producerar för lite hormoner kan personen uppleva trötthet, viktuppgång och kyla. Hmm… trötthet. Det låter ju alltså inte som något recept för bra energi, eller hur? Och motsvarande är det med störningar i de andra hormonnivåerna. Det är därför jag vågar mig på att påstå att det finns ett samband mellan humör och hormonell balans. Jag har svårt att se att någon med dåligt humör kan upprätthålla en god hormonell balans i kroppen. Alla är vi ju på dåligt humör nångång. Det hör ju till att vara människa. Nu pratar jag om den klassiska surgubben som bor i alla kvarter när man är liten snok 🙂

När ett organ inte får arbeta på optimal nivå kan man ju tänka sig att det utmattas eller bränns ut? Och om belastningen är tillräckligt långvarig kanske tom förkortas i livslängd. När ett organ bränns ut och får störningar kan man ibland få mediciner och ibland byter man ut det som reservdelarna på en bil. Men om orsaken till organets funktionsstörning inte hittas och åtgärdas står nästa organ på tur att fallera inom kort. Alltså människan förkortar sin livslängd genom att inte upprätthålla hormonell balans i kroppen. Skratt frigör både dopamin och endorfin, vilka är hormoner som får oss att må bra. Dessutom sänker de stresshormonerna och därmed motverkar de den nedbrytande effekt stress har på vår kropp. Stress är ju annars ett av de mest skadliga ”sjukdomarna” vi människor tampas med i vår tid. Det tär på alla system i kroppen och får oss att förtvina inifrån. Immunförsvaret försvagas och cellförnyelsen blir ineffektivare. Skrattets positiva påverkan på vår hälsa skulle kunna förklara damerna i dokumentärens höga ålder. Men det är ännu djupare än så är jag rädd 🙂

Jag har också funnit, i mitt irrande bland både vetenskap och pseudo-vetenskap, att kropp och sinne utan tvivel sitter ihop. Om man är stressad blir kroppen spänd och är man lycklig har man lättare att slappna av. Stress ger upphov till spänningar, och spänningar ger upphov till störningar i cellernas förmåga att kommunicera med varandra, dvs förmågan att skicka signaler mellan sensorer, hjärnan och organen. Hypotalamus ska ju kontrollera hormonnivån i kroppen. På kvällen ska hypotalamus kommendera tallkottskörteln att öka produktionen av hormonet melatonin, som gör oss sömniga. Men hur vet hypotalamus när den ska göra det? – Jo, när det är mörkt. Och hur vet hypotalamus när det är mörkt? – Jo, för att hjärnan får signaler från ögonen, som är ett av de sensoriska organen. Om nåt skulle störa signalen mellan ögonen och hjärnan skulle detta försvåra hypotalamus arbete med att bedöma nödvändig melatoninnivå. På samma sätt om nåt skulle nåt störa kommunikationen mellan hypotalamus och tallkottskörteln så skulle ju tallkottskörteln inte veta hur mycket melatonin den ska utsönda. Vi vet även i västerländsk forskning att blinda har svårare att reglera melatoninnivån än seende. Våra viktigaste sensoriska kroppsdelar är ju förutom de som sitter på huvudet även händerna och fötterna. Skulle signalerna från dessa störas skulle kroppen ha svårare att bla avgöra temperatur och kontrollera balansen. Kommunikationen mellan de interna organen kan naturligtvis också störas enligt samma resonemang. Levern kan få svårare att kommunicera med njurarna och njurarna svårare att kommunicera med urinblåsan. När denna kommunikationskedja inte fungerar förstår ni själva att det kan bli svåra komplikationer för individen. För att saker och ting ska funka bra behövs alltså en balans mellan spänning och avlappning.  Allt för ofta är det avsaknaden av avslappning som är problemet vid störningar i organens funktion.

Så om vi föreställer oss att stress orsakar spänningar i kroppen, och spänningar i sin tur orsakar försvårad kommunikation mellan sensoriska organ, hjärnan och organen kan vi lätt förutse problem med att upprätthålla hormonell balans. Då spelar det ingen roll om vi äter, tränar och sover den korrekta numeriska mängden. Vi kommer ändå att ha en upplevelse av låg energi och eventuellt utmattning. Att finna en metod för att åstadkomma en avslappnad kropp är alltså steg ett. När kroppen är avslappnad och det saknas spänningar som ger upphov till störningar kan de elektriska impulserna mellan cellerna flöda fritt. Signaler når sin destination och rätt bedömningar och åtgärder kan göras av hypotalamus. Vad ska vi då kalla den här energin? Nå, Chineserna kallar den för Chi och koreanerna för Ki. Det är när man börjar använda dessa begrepp man vanligtvis tappar de flesta ingenjörer. Chi kan ju inte bevisas, trots mitt försök att ingenjörifiera ihop nån form av förklaring.

Vanliga dödliga är säkert nöjda med att förklara upplevelsen av låg energi med att spänningarna i musklerna konsumerar alla kolhydrater. Vackert så! Alla får ju ta till sig de teorier och förklaringar som känns dem som mest hemma. Jag bara rapporterar mina resultat från fältet från mina högst ovetenskapliga test på human test subjects, främst migsjälv.

Så enligt ovanstående resonemang kommer min prestationsenergi förutom träning, kost och vila även att bestå av nåt svårdefinierbart som kineserna kallar Chi. Kanske. Vem vet 🙂