De flesta har säkert nångång känt hur det är att gå från ett samtal helt toma på energi. Kanske tom med en känsla att av man är dålig, otillräcklig, värdelös? Så kan det gå ibland. Ofta kanske oavsiktligt från nåndera part. Det bara blev så. Ingen menade egentligen att någon skulle bli ledsen. Men det blev så ändå. Människan är en komplicerad entitet. Det är inte alltid som det går som man planerar. Särskilt inte samtal som väcker starka känslor. Vi har olika sätt att reagera, olika höga trösklar och olika temperamentsfulla känslor. Och vi är olika kapabla att vara snälla versus elaka, olika tendens att vara själviska och olika förmåga till empati. Vi har olika stark drift att vara den ”vinnande” parten och vi har olika intresse i att lösa situationer demokratiskt genom exempelvis kompromisser. Slutligen har vi också olika förmåga att tänka rationellt framom att låta oss styras av reptilreflexer. Samtidigt som detta gör människan så oerhört intressant som studieobjekt, gör det oss oerhört komplicerade och problematiska. Inte minst för oss som är beroende av andra människor.

Som sagt – ibland går samtal på sniskan utan avsikt därför att människan reagerar som hon gör utifrån sina egenskaper, förmågor, drifter och intressen. Ibland är det två människor vars egenskaper inte synkar med varandra, ibland är det samtalsämnet som är för starkt känslomässigt laddat och ibland kan det vara externa stressfaktorer som påverkar någåndera eller båda parter i samtalet. Då skapades situationen ”i misstag” så att säga. Stora människor kan då se det faktumet, förlåta och gå vidare. Förståelsen för varandra ökar och sen behöver ”misstaget” inte ske igen.

Sen har vi de samtalen som med samma människor alltid lämnar samma bittra eftersmak. Att alltid känna sig tom till mods eller dålig och värdelös när man lämnar ett samtal med samma människa är att dräneras på energi. Jag kallar dem energitjuvar. Energitjuvar kan också vara nånting helt annat, olyckliga människor som ständigt klagar och är bittra, och aldrig bidrar till skratt eller lyckliga känslor. Man är också tom efter långa samtal med sådana, men man känner sig inte dålig eller värdelös på samma sätt. De energitjuvar jag pratar om idag är de som angriper dig, ditt psyke, självbild och sakta men säkert bryter ner dig och din inre styrka. Det sker sällan genom enskilda och intensiva samtal. Det sker ofta genom långvarigt användande av härskartekniker. Dagliga små signaler på att man inte duger eller räcker till, som är så små att det medvetna inte kan registrera dem samtidigt som det undermedvetna suger i sig för full kraft. Kritiska åsikter om beteende och metoder. Det man gör görs ofta på fel sätt. 

Vi människor har en försvarsmekanism som heter samvete. Den förhindrar oss att utföra destruktiva handlingar mot de vi tycker om. Exempelvis misshandel. Här vill jag poängtera att det i det här avseendet inte är någon skillnad mellan fysisk och psykisk misshandel. Samvetet förhindrar oss att göra det. Så när misshandel sker har förövaren (energitjuven) först kopplat bort sitt samvete , och kan på så sätt legalisera sitt beteende. Ett sätt är att skylla på den andra. Vi hittar på anledningar som ger oss rätten att agera destruktivt. – Hon förtjänade ju det. Det var ju hon som började. Det är ju hon med sitt beteende som gör mig arg. Det är ju hon som har gjort mig illa. Men faktum är att vi i 99,9% av fallen har fel. Man ska och får aldrig legalisera ett illa beteende. Fundera lite på The Wiccan Law of Return.

Ta det inte för religiöst betingat, men fundera på när detta inte har varit sant i ditt liv. Det har aldrig skett att jag slängt en snöboll i någon, och inte fått en snöboll tillbaka i huvudet. Det har aldrig skett att hat inte fött mera hat. Det har aldrig skett att aggression inte fött mera aggression. Både vad gäller fysisk och psykisk misshandel. När människan blir utsatt för hat och aggression vill hon ju hämnas. Hon förlorar makt och kontroll vilket hon vill återta – genom hämnd.

Vi skulle ju aldrig skada dem vi älskar, eller hur? Men hur många kvinnor blir inte fysiskt misshandlade varje dag i Finland? – Polisen säger var femte! Och hur många blir inte psykiskt misshandlade av sina nära och kära. Allt för att vi legaliserar vårt beteende, och projicerar en bild på den andra som ger oss rätten att utföra vår handling. En man älskar sin kvinna, också han som slår henne. I det ögonblicket handen accelererar mot henne har han legaliserat, avhumaniserat, objektifierat, henne. Hon förtjänar det! Den bild vi projicerar på andra skapar vi ju själva i vårt huvud. Därför kan den aldrig vara sann. Det är ju jag som skapat den i mitt huvud. Vad ger mig rätten att skapa sanningar om andra? Jag är inte universiell uberdomare! Inte ens över min egen fru.

Men varför gör man så? Man kan gruva sig sinnessjuk på att försöka förstå varför de som älskar en vill såra, göra en ledsen eller misshandla en. Och hur en person som gör dessa saker sedan kan påstå att de älskar en. Det är inte logiskt eller hur? Så kanske vi gör oss själva en stor björntjänst att försöka resonera logiskt kring ett fenomen som inte är logiskt, och som inte enkelt kommer att låta sig förklaras genom logiskt resonemang. Det vi pratar om är nämligen en autonom reflex som sitter i vår allra primitivaste del av hjärnan – reptilhjärnan (återkommer :)).