Alla börjar sin karriär som nybörjare. Man kommer till sin första träning i vanliga gymnastikkläder och en vattenflaska. I salen blir man förhoppningsvis väl mött av glada instruktörer som hälsar en välkommen och förklarar reglerna under träningen. Träningen sker i klubbens egen lokal. På golvet finns pusselmattor och som redskap använder vi mittzar att slå och sparka på. Kanske det också finns skyddsutrustning man får låna om man inte har egen. Vi tränar alltid tillsammans i par eller i grupp. Vi hjälper varandra genom att fungera som bra sparringpartners och trevliga träningskompisar.  Stämningen ska vara öppen och kamratlig. Instruktörerna finns där som guide och som hjälp när man behöver feedback och stöd. Det är inte omöjligt, men oerhört svårt att bli en bra kampsportare utan dessa ”stödresurser”. 

Efter några år har jag gjort hundratals träningar och 10.000 repetitioner av de flesta tekniker. Jag börjar bli ganska duktig. Mattorna och mittzarna i salen är lite slitna, också pga den hårda träning jag utsatt den för. Salen är alltid varm och utrutningen och instruktörerna och träningskompisarna finns alltid där, även de gånger jag bestämmer mig för att inte åka. Man orkar ju inte varje gång. Som utövare kan jag ju själv bestämma när och om jag åker. Jag betalar ju medlemsavgift till klubben. Jag betalar ju för hyran. Eller hur? 🙂

Efter några år till har jag gjort 100.000 repetitioner och börjar bli expert på grenen. Mattorna och mittzarna är utbytta sedan några år tillbaka. Många träningskompisar har kommit och gått under åren. Endast ett litet fåtal är kvar av de som började samtidigt som mig, men vi börjar bli ett sammansvetsat team och vi tränar mycket tillsammans. Instruktörerna är också fortfarande kvar. De kommer ihärdigt till träningen varje gång för att hjälpa mig att bli bättre. Och jag har blivit bättre. Jag är riktigt duktig nu, och jag börjar känna att det är dags för mig att börja utveckla mig själv som utövare. Mina instruktörer säger att jag ska börja stå på egna ben. Jag är mogen.

Du har tränat hårt, offrat mycket, kämpat mot motgångar och slagits med hinder. Och idag är du en mästare inom grenen. Din teknik är skarp, dina rörelser autonoma, din kämparglöd stark och din kropp i gott skick. Det är bra, för idag kommer räkningen. Det är idag du måste inse att du är återbetalningsskyldig. Det privilegium du åtnjutit under alla år – uppvärmd sal, pusselmattor, mittzar, träningskompisar, instruktörer som utan ersättning stöttat dig har genererat en skuld gentemot grenen. En skuld som vill bli återbetald. Du är idag den mästare du är tack vare den stora insats och den hårda träning du haft disciplin nog att göra. Det ska du vara stolt över. Det är endast ett fåtal utövare som har disciplin nog att avancera till din nivå. Men du skulle aldrig ha klarat det utan det stöd som grenen givit dig under alla år. Utan den skulle du ha stått ensam i dina föräldrars garage och vispat i luften enligt bästa förmåga. För din egen insats är du  skyldig digsjälv att leva ett rikt och lyckligt fortsatt liv, och för grenens insats är du skyldig att ge tillbaka med samma engagemang som grenen givit dig. 

Detta är ett ansvar alla utövare har. När man avancerat till en viss nivå, beroende på hur stor den lokala klubben är, hör det till att man börjar ta ett allt större ansvar för träningsverksamheten och för andra utövares framgång. Någon har hjälp dig och tränat dig så att du blivit den kampsportare du är. Nu är det din tur att träna någon och hjälpa någon så att denne kan bli den bästa kampsportare den har förutsättningar att bli. Helt enligt – Om jag tränar dig tränar du min dottrer. Vi börjar kanske vår karriär av egoistiska skäl, men vi bär ett solidariskt ansvar gentemot grenen. Inte olikt vår egen nationalekonomi. I medeltal tar det ungefär till 40 års ålder innan en finländare har återbetalt sin skatteskuld till riket. Först därefter börjar riket gå på vinst med dig och kan börja lyfta avkastning på sin investering i din utbildning, hälsovård etc. Du är skyldig riket en massa pengar och den skulden ska naturligtvis återbetalas.

På samma sätt ska taekwondo gå i arv från generation till generation. Utövare får inte glömma att med privilegiet att träna världens bästa kampsportsgren kommer en prislapp. Inte endast den för hyran och förnyelse av utrustning, utan den för energin, engagemanget och kärleken som du fått under träningen. Det har alltid funnits någon där för att hjälpa dig. Även de gånger när du själv stannat hemma. Även när du tittat ut genom fönstret och sett att det regnar och bestämt dig för att inte åka till kvällens träning är det en stackars sate till instruktör som åbäkat sig till salen för att få hjälpa dig. Den tiden är nu förbi – nu är det Du som är instruktören som ska ut i regn och hagel för att få hjälpa andra utveckas… och är du inte där ännu vet att du är där förr eller senare 🙂 Grenen är inte här för enbart dig!