Ah yes – Rundsparken! Knappast ett verktyg som undgått någon kampsportare. I dagens läge vet till och med de flesta icke-kampsportare vad en rundspark är. Och därmed vet vi alla vad vi ska diskutera ikväll 🙂

Det sägs att man aldrig ska diskutera religion eller politik på en fest, och det är sant! De flesta samtalsämnen man härleda till vetenskap är inga problem, men att diskutera sådana saker som baserar sig på personlig tro eller övertygelse blir förr eller senare ett föremål för konflikt. Alla med så långt? 🙂

Som nästa vill jag förklara det faktum att utförandet av en rundspark i allra högsta grad vilar på vetenskaplig grund. Dels fysiska grundlagar om förflyttning av massa och kollision, men också människokroppens biomekanik och muskelarbete. Och det är inte allt. Sen kommer det ytterligare in sekundära attribut som taktiska aspekter och poängdefinitioner. Allt det här är mätbara fakta som kan bevisas om och om igen. Utförandet av en rundspark är således INTE religion, gott folk! Jag älskar när människor argumenterar om ”det rätta sättet” att utföra en grundspark som om det vore religiöst betingat. – Man ska göra såhär, därför! Jag älskar ”därför” som förklaring, eller ännu bättre ”för att min kusin tränar thaiboxing och han skulle kunna slå dig på käften när som helst”. – Därför att det är så 🙂

Okej, det är faktist en ganska mänsklig företeelse att gå i försvarsposition om någon ifrågasätter ens sätt att göra något. Om det råkar handla om något man inte kan förklara varför man gör som man gör försvarar man sig på samma sätt som om det vore en religiös fråga – utifrån tro eller övertygelse. Är man inte den som driver diskussionen är det bäst att bara le och gå därifrån. Det lönar sig aldrig att gå in i de här argumentationerna, eftersom motparten ofta inte har som mål att konstruktivt diskutera olika synsätt, utan att bevisa att du har fel och förnedra dig. Och är du den som driver diskussionen, sluta genast och be om ursäkt innan du framstår som en verklig idiot!

När en utövare från en kampssportsstil betraktar utövare  från en annan stil och ser att denne utför en rundspark på ett annat sätt än som man själv är van med och anser att det sättet är fel, då är man heeeeelt ute på fel bana. För att vara övertydlig nu men… – jag pratar inte om det när en utövare inte har korrekt biomekanisk rörelse eller uppenbart inte förstår sig på acceleration och massförflyttning. Sådana saker är (ju bevisligen) fel. Jag pratar om när båda sätten att göra en rundspark är rätt, men anpassade för olika ändamål, och utövarna anser det andra sättet vara fel för det är annorlunda. Då är man inte riktigt smart! Ja, jag tänker vara så fräck i min egen blogg att jag kallar sådana utövare som inte förstår att en rundspark ser olika ut beroende på dess ändamål som inte helt smarta. Tyvärr!

Låt oss då konkretisera. Vi har två kampsporter – i den ena tävlar man i light contact och man får poäng för lätt kontakt, och i den andra tävlar man i full contact och får endast poäng för kraftiga sparkar med hård kontakt. Det betyder att man i den första kampsporten kommer att fokusera på snabba tekniker, medan man i den andra kommer att fokusera på kraftiga. Det som är viktigt att förstå är att det krävs massa bakom kraftiga tekniker, och att flytta massa tar tid. En teknik som inte kräver lika stor massförflyttning blir alltså snabbare, och också osynligare om vi tar med de taktiska aspekterna.

Den snabbaste vägen mellan två punkter är en rak linje, eller hur? För den snabba sparken kommer detta att vara viktigt. Man vill flytta foten så rakt som möjligt fram till målet. Om vi försöker föreställa oss en utövare som står i matchställning. I sparkens inledning kommer utövaren att lyfta sitt knä i en bana rakt emot målet och göra höftvridningen först i slutskedet av sparken. På så vis får sparken en så kort bana som möjligt, och tid mellan start och träff blir så kort som möjligt. Eftersom rörelsen är mindre blir sparken också mer osynlig. Men eftersom höftrvridningen är så liten blir massan bakom sparken låg och därmed inte så kraftfull.

Om vi istället vid sparkens inledning börjar med att sätta överkroppen i rotation för att sedan lyfta knät i en cirkulär bana där höften öppnar redan från sparkens början får vi istället mera massa bakom sparken. Foten får en längre accelerationssträcka och kommer därför upp i högre hastighet vid träffpunkt, men blir givetvis mer synlig för en motståndare.

Alla förstår ju att vid kollision handlar det om massa och dess hastighet. Jag vill förtydliga för de som sov bort fysiklektionerna att även om jag kallar den lättare sparken för snabbare betyder inte det att den har högre hastighet vid träffögonblicket. Sannolikt har den tyngre sparken högre hastighet vid träff eftersom den har en längre accelerationsstrecka. Den lättare sparken har kortare bana och hinner därför fram snabbare. Därför kallar jag den snabbare.

Allt handlar om vad vi vill uppnå vid kollision, och det här betyder att sparkarna kommer att se helt olika ut för en betraktare, fast det hela tiden är samma spark. Vill vi exempelvis sparka av en planka kanske det inte räcker med den snabba light contact-sparken eftersom den har för lite rörelsemängd.  Det är just här som en utövares intelligens kommer att ifrågasättas. – Om uppdraget är att sparka av en planka, men utövaren inte kan frigöra sig från religiösa uppfattning att man endast kan göra rundspark på ett ”light contact-sätt” kommer uppdraget sannolikt att misslyckas. En smart utövare inser däremot att tekniken måste anpassas för ändamålet. En smart utövare kan anpassa sig och använda en snabb eller en kraftfull spark när så behövs. Och en smart utövare skulle aldrig sitta och argumentera att det endast finns ett sätt att göra en rundspark och att det sättet är låst i den kampsportsstil man representerar. Bull Crap!

Titta på en tävling point-sparring och studera hur utövarna rör sig. Titta sedan på en tävling full contact och studera hur utövarna rör sig där. Ganska olika eller hur? -Nej, utövarna av den kampsporten du själv inte tillhör gör inte ”fel”! De gör enligt det sätt som är mest effektivt att få poäng enligt deras regelverk. All träning ska ju representera verkligheten så nära som möjligt.  Om man tränar en kampsport med point-sparring eller light contact ska träningen vara så nära tävlingsscenariot som möjligt. Det samma gäller naturligtvis för alla kampsporter (ja, alla idrotter för den delen). Då har man bestämt sig för att det grundtekniska utförandet av en teknik ska vara på ett visst sätt, ofta så nära tävlingsutförandet som möjligt. Om vi då ställer våra olika kampsportare på rad och ber dem utföra en rundspark i grundteknik kommer vi att se stora olikheter, och alla är rätt!! 

Ok, om vi pratar lite om taekwondo då? – Var befinner sig taekwondo på en skala? En av de saker som gör taekwondo så intressant som kampsport är att den strävar till att göra utövarna smarta – biomekaniskt intellgenta ja, men också mellan öronen. Eftersom taekwondo är erkänd som ”the art of kicking”, någonting man inom grenen gärna vill leva upp till, tränar man alla tänkbara och otänkbara sätt att leverera tekniker med benen. Det kan man inte göra om man låser sig vid fyra grundsparkar och tror att detta är alla sätt en människa kan sparka på. Nej, istället analyserar man människokroppen och ser på vilka alla sätt ett ben kan sträckas ut och hur muskelkedjorna ska sammadras i sekvens för accelerera foten så effektivt som möjligt mot målet. Det görs massor med mätningar och forskning inom taekwondo för att utveckla så optimala sparkar som möjligt. Det är många universitetsdoktorer involverade i detta arbete runt om i världen. Givetvis driver också det faktum att taekwondo är en OS-gren denna forskning framåt.

Enligt taekwondons tävlingsregler får man poäng för träff mot kroppen med en hård spark. Det räcker inte med en lätt smäll. Det betyder att sparkar mot kroppen ska ha en viss mängd rörelsemängd bakom sig. Däremot får man poäng för lätta träffar mot huvudet. För att bli framgångsrik måste taekwondoutövaren alltså behärska de snabba och lätta teknikerna, men också de tunga och hårda. Och därmed gör vi oss förtjänta av smeknamnet ”the art of kicking”. När man ställer tio taekwondoutövare på linje och ber dem utföra en rundspark i grundteknik så ska sparken se lika ut för alla trots att vi tränar olika tillämpningar. Taekwondo är en traditionell kampsport och man har ett bestämt grundtekniskt utförande för alla tekniker, så även för rundsparken. I grundteknik kan man säga att rundsparken är en kompromiss mellan det lätta och snabba, och det tunga och hårda sättet. I taekwondo kommer knät upp med 45 graders vinkel och höften öppnas jämnt under hela sparkens utveckling. Sen förstår varje taekwondoutövare att man bör kunna tillämpa runsparken både snabbt och kraftfullt om situationen kräver det. Det är skillnad på grundteknik och tillämpning.

Men det är helt naturligt att dessa disussioner uppstår. Föreställ dig en utövare som går tre gånger i veckan till samma klubb och lyssnar på samma instrutör prata om fördelarna med utförandet av rundsparken inom ramen för deras eget regelverk. Efter några år har man kanske gjort 100000 repetitioner av samma rundspark och kanske inte vågar tänka att det finns andra sätt. Skulle det finnas andra sätt med andra fördelar måste jag ju först erkänna att jag inte kan, och det är inte många kampsportare som klarar av det. Ju högre graderad och ju längre erfarenhet av en kampsport desto svårare är det att erkänna att man inte kan. Ofta handlar det om rädsla eller avundsjuka när en människa börjar hacka ner på andra, och berör det rundsparkens korrekta utförande saknas tyvärr också lite intelligens…