Jag sitter på en större släkt- och vännertillställning och åtnjuter en enkel men vältillrädd bit lax med nypotatis. Utsökt! Jag har ingen koppling till sällskapet förutom via värdparet, så jag känner mig lite som en utböling bland de andra som till synes verkar känna varandra väldigt väl. Åtminstone de flesta. Detta förhindrar mig dock inte från att ingå i munter konversation med mina närmaste bordskamrater. Mitt emot mig sitter en mycket trevlig och utåtrikad man med skön känsla för livet och vi sjunker snabbt in i flera intressanta samtalsämnen. I timmar sitter vi och diskuterar och jag märker hur den tidigare känslan av utanförskap bytts ut till en mycket gemytligare känsla. Det är ju inte helt ovanligt att dylika timmar av obigatorisk närvaro kan kännas som en evighet om man hamnar i fel sällskap.
Vårt första samtalsämne var en sån enkel sak som myggor. Min bordskamrat är inte alls intresserad av vem jag är på basen av hårdkodade variabler (hemort, utbildning, yrke, etc), utan mer om hur jag resonerar i olika frågor – vilka frågor som helst. Jag är själv precis likadan. Det är människors sätt att ta in och tolka omvärlden som gör dem unika och intressanta. Vad säger hemorten om en människa egentligen? Absolut ingenting om personens åsikter om tex höst vs vår, personens förmåga att resonera objektivt vs subjektivt, personens sätt att analysera ett fenomen strukturellt vs holistiskt.
Min favorit på stora sociala tillställningar, där man tilltvingas bordssällskap, är mannen som enligt egen uppfattning står i världens centrum och därifrån kan diktera vad som är rätt/fel, bra/dåligt, trevligt/tråkigt till mänskligheten. Ofta är fokuseringen på det negativa. Håller man automatiskt inte med åsikterna är man en idiot (”jeevla idiåot”) som inte fattar nånting. Eftersom världen kretsar kring honom behöver han inte visa någon form av hänsyn. Inte heller när han förser sig ur serveringsskålarna så att maten inte räcker till alla vid bordet – ”man gåtar råff åt se” uttrycker han mycket kraftigt och burdust när han iaktar sällskapets toma fat. Den starka överlever. Dessvärre behöver vår man inte ägna sig åt träning eftersom han äger en domkraft och ett gevär. Allt en man behöver! Träning är för fjollor.
Jag kan anse att en man som tycker att träning (vilken form som helst) är en urlöjlig sysselsättning men inte förmår förklara varför arbetar på en smula ytlig nivå, rent intellektuellt. Särkilt om han präglas av dålig hållning, ölmage och ett konstant flämtande som vittnar om dålig kondition. När det blir snarlika diskussioner som handlar om övertygningar som inte kan bevisas eller argumentateras för och inte får ifrågasättas drabbas jag av ett akut ointresse även om jag artigt kan sitta och låtsas lyssna i några timmar. Man får helt enkelt se det hela som ett studieobjekt.
En man som istället sitter och funderar på myggornas inre väsen, och trots deras väldigt irriterande existens för oss människor, ändå tjänar ett nånslags syfte i naturens kretslopp, och hur man på olika sätt kunde påverka deras vilja att angripa oss människor. Hur löjligt samtalsämnet än är, är detta en man som arbetar på ett djupare plan. Alltså långt ifrån ”myggor är skit, punkt”. Djupt tankesätt intresserar mig. Min bordskamrat frågade ingenting om min hemort, utbildning eller arbetsplats och vad jag fick veta om honom angående arbetsplats var att han arbetade för nåt företag inom köks- och cateringbranschen. Jag tror inte min bransch kom på tal fast jag tror att berättade något om min arbetsplats. Som sagt var dessa områden inte av intresse. Det var en mycket trevlig kväll som gett mig mycket nya synvinklar och tankar om det sociala spelets regler.
Det var inte förrän efter tillsällningen jag fick veta att jag diskuterat med ingen mindre än VD:n för ett av de största cateringföretagen i landet. Då först slog det mig på riktigt hur imponerad jag var av den här mannen. Vilken ödmjukhet alltså! Det är inte riktigt det man är van med om man säger så. Inget skrytande och inga jag-är-högre/viktigare/bättre-än-dig-signaler. Vad jag alltså vill diskutera idag är ödmjukhet och frihet från tvångsimpulser att hävda sig själv.
Jag har nämligen noterat att det finns en viss typ som på ett lite irriterande sätt ständigt måste få inflika sina olika meriter i helt vanliga samtal. Med vissa människor är det skrämmande förutsägbart. Man liksom sitter och räknar sekunder tills chansen dyker upp för honom/henne att få berätta att han/hon är chef, doktor, eller svartbältare. Det var en kompis till mig som på ett bröllop pekade ut en av gästerna och berättade att han var belastad med denna egenskap, och att han så snabbt som möjligt strävade till att få berätta att han tränade karate och hade svart bälte. Jag kan bekräfta att det inte gick mer än en minut för honom att komma in på det samtalsämnet när vi senare språkades vid salladsbordet. Detta är alltså rena motsatsen till den nya bekantskap jag gjorde på den tidigare släkttillställningen.
De flesta kampsporter strävar till att utveckla utövarnas personligheter till fredfulla och respektfulla människor som är fria från högfärd. Det är därför man sällan hör seriösa utövare ens prata om sin träning eller åtminstone sin bältesgrad i sociala sammanhang (utanför grenen naturligtvis). De flesta tränar för sin egen utveckling och har inget intresse i att skryta med sina meriter. Frågar man en svartbältare vad han har för bälte är det vanligt att han tittar ner på sina byxor och beskriver det bälte som råkar sitta runt midjan vid just den här sekunden. Han förstår att ett bälte endast har sitt värde i det rätta sammanhanget, dvs inom grenens verskamhet. Utanför är det bara en tygbit värd fem euro. De som skryter om sin bältesgrad brukar ofta ha ett färgat bälte och några få års erfarenhet av grenen varav största kunskapsmängden är hämtad från internet. Det signalerar något av en omogenhet. Det brukar också oftast vara de som är de mest påstående skribenterna på olika kampsports-diskussionsforum. Det finner jag mycket lustigt. Det har ett visst underhållningsvärde att läsa när en person med två års erfarenhet bakom sig påstår sig veta/förstå mer än en utövare med tio gånger hans erfarenhet. Detta är rena motsatsen till ödmjukhet, och något som jag definitivt inte imponeras av.
Att skryta med en bältesgrad har nuförtiden sällan någon positiv effekt i något sammanhang överhuvudtaget. Den tiden är förbi då man kunde imponera på tjejer med en sådan bedrift eller skrämma kompisarna. Min erfarenhet säger kanske istället att folk blir provocerade, och att man kanske kan riskera att utsättas för upp-till-bevis-utmaningar om man försöker imponera på fel människor. Nej, hellre bör man hålla sin träning som en privat angelägenhet som inte direkt behöver döljas, men som definitivt inte ska användas för att skryta med. Ödmjuka människor brukar som sagt lyckas bättre med att imponera som jag själv fick erfara på släkttillställningen.
Men det är inte lätt. Många lever ju i ett sådant sammanhang där meriter ständigt är en faktor. Alla är ju vana att använda dem vid tex arbetsansökningar och på arbetsintervjuer. Många befinner sig också i sådan arbetsmiljö där formell kompetens och utbildningsgrad har stor betydelse i dagligt arbete och på så sätt ständigt närvarande. Ibland officiellt, och ibland bara inbakat i arbetsplatsens kultur trots att det egentligen inte har någon betydelse. Jag har erfarenhet från arbetsplatser där utbildningsgrad hade stor påverkan på vikten i personens argumentation, också i ärenden som inte berör personens utbildningsområde. – ”Hon är ju doktor, så vi måste lyssna på henne, hon vet bäst”. Detta skapar en snöbollseffekt, eftersom människorna i en sådan miljön uppfattar att man bör/måste hänvisa till sin utbildningsgrad för att öka tyngden i sin argumentation. Då börjar formuleringar som ”vi diplomingenjörer” eller ”jag som är doktor” höras allt oftare i korridorerna, vilket i sin tur sporrar andra och till slut blir det en tävling. Människorna får alltså på detta sätt ett behov av att ständigt hävda sig och kanske det då blir svårt att stänga av det beteendet när man befinner sig utanför det forum där det så naturligt förekommer.
Om vi alla är jätteärliga så låter vi oss egentligen inte luras av ”pappersmeriter” och vi blir lätt irriterade på sådana som skryter. De som imponerar på oss mest är egentligen de som är ödmjuka och som kan prata om livets frågor utan att behöva hävda sig. Och vi blir imponerade av just det faktum att en person som har kommit så långt, har så mycket erfarenhet, så mycket ansvar och så mycket meriter ändå kan vara så ”normal” och nära oss vanliga dödliga. Är det inte den sortens feedback vi egentligen vill ha? Jag tänker tillbaka på mannen jag träffade på familjetillställningen.
I bälteskraven i mina klubbar finns ordet ödmjuket som ett av de teoretiska frågorna som utövarna bör förstå för gradering. Jag brukar säga att en utövare med rött bälte (dvs svart bälte som nästa framtida gradering) inte är redo att graderas sålänge han/hon känner impulsen att använda det som skrytfaktor. Jag försöker inte minimera det svarta bältets betydelse för karriären. Det är ett stort trappsteg, och någonting man har gjort sig förtjänt att vara stolt över. Jag försöker berätta att det finns en skillnad på att vara stolt över nåt och att skryta över nåt. Ny formel för Maols tabeller: Ödmjukhet = anti-skryt. Och jag vill påstå att den metoden imponerar mer än alternativet J