Bäste taekwondobroder!
Jag inledde min träning för herrans många år sedan med en mycket tydlig målsättning – att bli lika skicklig på att sparka som actionhjältarna i filmerna. Den underliggande drivkraften var ett stort behov av att lära mig självförsvar. Min uppväxtmiljö var ganska hotfull och det fanns en konstant existerande aggressivitet. Så som det såg ut på filmerna var det alltså sparkar som var det effektivaste vapnet i våldsamma situationer. Jag kan avslöja att träningen tyvärr inte hjälpte som önskat. Omgivningens vetskap att jag tränade kampsport var snarare en trigger till ytterligare provokation än en säkerhetsfaktor.
I lite äldre ålder började jag forska om våld och dynamiken i våldssituationer ur en mera akademisk synvinkel. Det tog inte länge innan jag insåg att sparkarna inte kunde leverera den sortens säkerhet som jag försökte uppnå. De simulerade våldsscenariona på träningen låg långt ifrån det våld jag kom i kontakt med via studierna. Jag blev mer och mer övertygad om att man saknade en korrekt bild av våld i min klubb, men också inom grenen rent generellt. Förvisso är de flesta taekwondoklubbar idag sportfokuserade och spenderar massor med tid för att finslipa sin teknik enligt rådande matchregler (och inget fel med det), men de flesta skriver ändå att taekwondo är en självförsvarsgren. Tyvärr drar också de verkligt stora organisationerna taekwondon mot en mera renodlad idrott, och då blir det naturligt så att all tid som spenderas på annat än för tävling förberedande verksamhet betraktas som slöseri med tid. Men förbereder man sig istället för det eventuella självförsvarsscenariot bör man också kritiskt granska den repertoar man utövar. Jag brukar vara lite försiktig med starka påståenden om olika kampsportsstilar, men jag tänker nu ta mig friheten att påstå att om man tror att man kan hantera de flesta verkliga våldsscenarion med matchförberedande taekwondoteknik så är man inte ute på sju famnars vatten utan snarare tusen. Vad händer om rådande omständigheter inte tillåter sparkavstånd? Vad händer om man upptäcker att situationen är farlig först när angriparen fått ett stadigt grepp? Vad händer om man hamnar på marken? Vad händer om angriparen har ett vapen? – Jo, man åker på stryk!
Idag finns det många självutnämnda messias-typer inom kampsporten, och det är inte helt ovanligt att dessa har kort träningserfarenhet utan djupare studier i verklighetens våld. Ofta spenderar de fler timmar framför datorn än i träningssalen. Det är så lätt att man blir förförd av häftiga tekniker istället för praktiska. Det hände också mig när jag var ung så jag kan egentligen inte själv föregå med gott exempel heller. Men jag har insett felet och sedan dess försökt att korrigera det så gott det går. Inte helt utan utmaning. Sparkarna har ju genom åren blivit en naturlig del av min träning, något som är roligt och som jag väldigt gärna gör. Det håller dessutom kroppen i gott och rörligt skick vilket gör det generellt bra att träna sparkar. Därför vill jag gärna se migsjälv, också i framtiden, som en taekwondoutövare med mycket sparkar trots att jag inbringat det jag ansett vara viktigt från andra källor med avseende på självförsvar. När det gick upp för mig att det jag gjorde på taekwondoträningarna inte skulle räcka till om jag hamnade i verklig knipa var det viktigt att så snabbt och effektivt som möjligt skaffa mig sådana verktyg. Därför har jag i min historia en period då jag nästan överdrev träningen till sådan nivån att kroppen började säga ifrån. Jag deltog i flera klubbars (olika stilar) aktivitet samtidigt och försökte samla på mig så mycket kunskap/färdigheter som möjligt på så kort tid som möjligt. Träningen var då alla gånger viktigare än mina ingenjörsstudier. Träning i flera klubbar och olika stilar gav mig ett mycket bredare perspektiv och varje erfarenhet har varit viktig. Idag räknar jag migsjälv som en allätare inom kampsport – och jag samlar fortfarande på mig så mycket som möjligt från så många källor som möjligt. Min filosofi är att man alltid måste vara öppen inför nya impulser, och först efter att ha utsatt en ny teknik för en ordentlig utvärdering förkastar man den eller gör den till en del av den egna repertoaren. En messias som förkastar tekniker, eller hela stilar, på basen av sina personliga uppfattningar som skapats utifrån videon på internet ska man kanske inte ta på så stort allvar. Har den människan otur så får han lära sig den hårda vägen hur bra hans repertoar verkligen är.
Jag har på denna väg gjort en hel del justeringar i det som utövas på träningstid i mina klubbar. I stort sett har jag behållit taekwondons kärna med sin teknikbas, traditionella stegsparring, fri match, teknikmönster och övrigt som förväntas att man kan enligt Kukkiwon. Därutöver har jag adderat sådant som jag ansett vara viktigt med avseende på självförsvar. Det är grepp, fällningar, markstrid och övriga komponenter. Dessutom diskuterar vi mycket teoretiska aspekter som förövarpsykologi, juridik, statistiska föhållanden etc. Det betyder att på tre officiella taekwondoträningar i veckan så blir tiden för nötande av dollyo chagi mindre än i andra klubbar eftersom det är så mycket annat som också ska nötas. Resultatet blir att vi ligger i underkant vad gäller high level sparkar i förhållande till sådana som gjort tusentals fler repetitioner, men vår repertoar är istället bredare och vi har en annan allmänbildning inom kamp. Allt handlar om vad som är målsättningen med träning. För mig är det definitivt inte begränsat till någon messias uppfattning om vad som hör eller icke hör till taekwondons repertoar.
Eftersom jag försöker hålla bälteskraven på minst samma nivå som jag uppfattar att gäller i de flesta andra taekwondoklubbar i omnejden kommer således också tiden mellan graderingar att bli längre eftersom bältesprovstekniker får mindre tid i anspråk under officiell träningstid. Detta är både bra och dåligt. För utövare med bälteshunger går avancemanget för långsamt kan man tycka, men närväl man uppnår ett bälte ska utövaren istället kunna känna stolthet i sin prestation och trygghet i att man ligger på minst samma nivå utövarna i andra klubbar (med smalare repertoar). Jag brukar säga att det tar 10 år att få svart bälte i mina klubbar med ”normal” träningstakt. Det kanske är lite i överkant, men det ska signalera att det krävs en ordentlig satsning. Jag har haft flera besök i mina klubbar under åren av utövare som tagit svart bälte på tre år. Jag säger inte att det är omöjligt eftersom jag inte kan ta ställning till bakgrund, begåvningsgrad eller kämparglöd under träning, men de fallen jag har erfarenhet av har visat sig vara personer med en väldigt bra dollyo chagi men helt avsaknad av förståelse för balansering när man fäller en annan människas kropp till marken. Bara som exempel…
Det är därför som jag ofta ser migsjälv som ett svart får inom taekwondoväsendet. Det jag undervisar är ingalunda ”rent” vad beträffar taekwondo som sport eller topidrott. Min målsättning är en annan, men missförstå mig rätt – sporten har fortfarande en mycket stor betydelse i vår verksamhet. Vi använder sportdelen av träningen för utveckling av reaktionsförmåga, mätning av snabbhet, utveckling av fotarbete, avståndsbedömning etc. Sporten blir alltså ett (av många) verktyg på vägen, men huvudsakliga målet är fortfarande överlevnad i ett våldsscenario. Vi tävlar i nationella tävlingar och jag har elever som representerar landet i internationella tävlingar. Att ligga på tävlingstoppen är en kort period i ett liv, men kampsporten finns hela livet. Det ska också finnas en fortsättning också efter tävlingskarriären. Det kan inte bara handla om medaljer.
Jag har funderat mycket den senaste tiden på det här med jämförelse av olika kampsportsstilar, och vad som hör dem till och inte hör till. Varje människa, varje utövare och varje instruktör ser lite olika på detta, och vissa har en stenhård övertygelse som inte går att rubba ens med slägga. Ur det avseendet har kampsporten blivit som religion. Det handlar mer i våra dagar om vad olika individer tror eller tycker än faktist vet och kan förankra i ostridiga fakta. Ärligt – hur många av oss har inte en åsikt om vad som hör en kampsportsstil till utan att defacto haft någon betydande involvering i stilens verksamhet? I bästa fall har man deltagit i någon enstaka träning, men oftast har man skapat sig en bild på basis av information hämtad från andra källor än praktisk erfarenhet. Fråga ett – Kan man bedöma en kampsportsstil efter ett par enstaka träningstillfällen i en random klubb? Jag har mycket tematräningar och det vore ju synd om man dömde taekwondo som stil efter en av mina tråkiga strechningsträningar. Fråga två – Kan man bedöma en kampsportsstil efter träningserfarenhet (längre eller kortare) i en enda random klubb? Det vore ju synd om taekwondon blev dömd utifrån mina ostrukturerade träningar med mycket yrande och pratande, och dessutom inslag från andra stilar. Det finns ju mer och mindre skickliga instruktörer… Så när kan man då egentligen göra en korrekt bedömning av en kampsportsstil?
Alldeles nyligen besöktes min klubb av en utrikisk taekwondoutövare som var yngre än de antal år jag tränat, med en grad på 2.dan efter åtta års träning. Inte helt oväntat var han tekniskt en ganska renodlad sport-taekwondoutövare. Med de orden lämnar vi utvärderingen av hans färdighetsnivå. I vår klubb är nämligen alla välkomna att träna oavsett grad, erfarenhet och färdighetsnivå. Dvs man får också träna med oss även om man är nybörjare. Vi erkänner automatiskt tidigare utförda graderingar så långt att man får ha sitt tidigare erhållna bälte på sig i salen. Träningen kretsar ju inte kring grader och bälten så egentligen är det inte så stor skillnad vilket bälte en gästutövare har runt midjan. Det är ju inte mitt ansvar att han lever upp till det. Men en gästutövare med så kort tränings- (och livs-) erfarenhet som i ovan nämnda fall ska inte komma in i min klubb, delta i en av mina träningar (som hade temat våldscenariots alla räckvidder, från stående strid utanför räckvidd till liggande strid) och berätta för mig vilka av dessa tekniker som hör och inte hör till taekwondoträning. Ty vad taekwondo är och icke är, vad som hör till och vad som icke hör till, är frågor jag fortfarande letar svaren på. En nybörjare, som vår gäst trots allt är, (8 år) på en livslång träningsväg kan omöjligt i drygt myndig ålder veta den sanna naturen i träning av handens och fotens väg – det jag ser som kamp på liv och död, och dessutom hur det ska utövas i en av de klubbar jag grundat och är huvudinstruktör i. Detta är den självutnämnde messiasen.
Men summa summarum finns det viktigare saker att fokusera på än stilars namn. Namnen får oss tydligt att fokusera på fel saker. Vi har alla olika målsättningar med träningen, vissa vill vinna medaljer, andra hålla kroppen i gott skick, en tredje grupp vill bygga självförtroende och en fjärde lära sig självförsvar. Inget av målsättningarna är sämre än de andra, och kanske vår målsättning ändrar utmed årens gång. Det viktiga är att var och en hittar en verksamhet som passar deras målsättningar och en klubb där de trivs att träna – Om du får det du letar efter i en verksamhet fortsätt då att vara aktiv där. Om inte så sök dig då nån annanstans. Vilket namn (vilken stil) som står på reklamaffishen och på graderingsintyget ska ha mindre betydelse för dig! Fokusera på din träning och på din utveckling istället för på andra verksamheters brister. Du kommer aldrig att kunna påverka dem i alla fall. Enda resultatet blir att du blir opopulär. Värna istället om din utveckling och framtid där goda kontakter defacto kan vara till stor nytta J