När man driver en verksamhet, särskilt om det är på en liten ort, finns det fördelar med att ha god kontakt med andra organisationer med samma intressen. Eller så kör man en helt isolerad verksamhet med sina 20 medlemmar och riskerar till slut att verksamheten blir något inskränkt och kanske oseriös. Att ha kontakt med andra innebär nämligen möjligheter till tävlingar, gemensamma träningsläger, möjlighet till benchmarking och utvecklingsdiskussioner. Dessutom håller man sig bättre up to date med nyheter och information från erkända källor. I vårt fall innebär detta på samma vis att vi försöker hålla goda kontakter med andra kampsports- och taekwondoklubbar. Naturligtvis med lokala kampsportsklubbar, men eftersom vi är en enda taekwondoklubben i regionen också med klubbar och organisationer i riket där en av de viktigaste är Finlands taekwondoförbund, dit vi hör rent nationellt.
I praktiken betyder detta att vi med jämna mellanrum snällt sätter oss på båten och reser österut för att delta i nationella tävlingar och läger, men vi har också lyxen att åtnjuta goda kontakter med instruktörer på hög nivå i riket som gärna kommer hit för att undervisa. Regionen är ju vacker och intressant för många, och det brukar inte krävas speciellt mycket övertalning att få dem hit. Vi har ett helt knäppt gäng i vår klubb och många säger att det är en upplevelse att få umgås med dem 🙂
Så föreställ er följande – Vi har arrangerat ett träningsläger på hemmaplan och ordnat med en topinstruktör från riket, som tävlar i det finska matchlandslaget. Lägret går av stapeln i det träningsutrymme där vi normalt är inhyrda, dvs stadens bombskydd i centrum. Det är viktigt att notera att detta är ett utrymme som till fullo upprätthålls av staden. Vi städar endast den del som vi är inhyrda under. Eftersom detta är ett bombskydd ska förstås adekvata skyltar och märkningar finnas så att befolkningen i händelse av luftangrepp förstår vart de ska söka sig. Ovanför ingången hänger följande skylt ungefär i storleken 30×40 cm.
Vackert så. Men finnett fel! Jo det har ursprungligen funnits två rader text på skylten under triangeln och man har tejpat över den övre raden. Olyckligtvis kan man se texten genom tejpen, som säger ”väestönsuoja”. Min kamera fångade dock inte upp detta så tydligt så ni får helt enkelt tro på mitt ord när jag säger att det i verkligheten inte är några problem med att se texten genom tejpen. När jag guidar den gästande instruktören till vår träningslokal så ska han alltså tvingas se en skylt där man tejpat över hans modersmål utan någon vettig förklaring på varför. Det är lika pinsamt varje gång, och jag får alltid hosta upp mer eller mindre konstnärliga förklaringar och försöka övertyga om att de inte behöver känna sig ovälkomna på nåt sätt.
Nu är det så att regionen är enspråkigt svensk. Jag får ha mina personliga åsikter om det, men så är det alltså lagstiftat och därmed nåt alla får och ska acceptera. Det jag är så ledsen över är hur man utövar enspråkigheten tom på stadens administrationsnivå. – Måste vi verkligen använda oss av en skylt där det från början funnits finskspråkig text? Kunde vi inte använt oss av en helt svenskspråkig skylt så hade inte finska intruktörer (eller andra gäster) tvingats känna sig ovälkomna. Att tejpa över en översättning på ett sådant sätt att texten kan läsas genom är en smula oprofessionellt och kan tolkas något ovälkomnande. Hade det inte varit bättre om texten på det ”felaktiga” språket inte varit med från första början? Vad kan en sådan skylt av 3mm PVC-plast kosta? 5€? Man kan tycka att staden borde ha råd med det. Jag pratar alltså inte om att ha finsk text på skylten. Den får gärna vara enspråkig. Vad jag menar är signalen som det ger att någon har beodrat en tejpning över en befintlig text och någon annan har utfört det på ett sätt där det är så tydligt. På en av de idrottsutbildningar jag gick på finska var det en kurskamrat som frågade mig – varför hatar de oss finnar där du bor? Det var mycket, mycket tråkigt att höra en sån fråga. Jag är ju svenskspråkig och har vuxit upp som minoritet i riket och har sett, tom på mycket nära håll, språkhets också från den andra sidan. Dock aldrig så kraftigt som här och nu. För mig känns det mer obekvämt att tillhöra den hetsande majoriteten.
Språkfrågan ligger också nationellt som en het potatis och visst är det viktigt att man håller på sin sak. Det jag tycker är tråkigt är att se ett folk splittras över just en sådan sak. Jag ser barn i sandlådan leka helt oförhindrat trots olika modersmål. De har ännu inte skapat sig imaginära begränsningar och belastningar (som det trots allt är i slutänden). De förstår inget annat än att vi tillsammans ska bygga det där sandslottet. När är det vi hamnar på fel kälke här?
Egentligen handlar min diskussion inte alls om språk, utan om hets mot andra – de som inte är som oss. Alltså om den oundvikliga kategoriseringsprocess som vi människor gör i vårt huvud för att överhuvudtaget kunna existera. Den måste vi göra för att inte bränna ut vår hjärna, men jag ifrågasätter om den måste vara negativt laddad. Det är klart att vi människor måste katergorisera information för att kunna hantera informationsflödet, men måste det också stämplas som antingen bra eller dåligt? I mitt fall svenska och finska, där om man får fritt tolka signalen från skylten, kan finskan ses som något dåligt.
När man är nere på ”kampsportsgolvet” och tränar så värderas alltid alla människor lika. Alla medlemmar ska få vara med och känna sig välkomna, och ingen är mer värd än andra. – Nej, högre graderade utövare är ingalunda mer värda än lägre. Vi tränar alla sida vid sida med samma målsättning – att träna, utvecklas och ha roligt medan vi gör det. Det spelar ingen roll i vilken ålder man är, vilken utbildningsgrad man har, vilket yrke man har, eller vilket modersmål man har. Taekwondodräkten ska ju symbolisera jämlikhet och det är hela vitsen med att vi alla har samma dräkt. På träningen är vi lika, jurist som fortkörare, programmerare som användare, rektor som studerande, etc (det lär ska vara oerhört respektlöst att träna utan dräkt har jag hört 🙂 ).
Eftersom kamspsportsträningen, så som jag utövar den, har en ganska tydlig målsättning i att utvecklas som människa och bli en envis och hård individ som inte ger upp vid motgångar, men som samtidigt har ett internt lugn som gör att man är trygg i sig själv och inte behöver visa hets eller aggression mot andra. Jag påstår inte att jag är ens i närheten av den målsättningen, men jag vill verkligen nå dit och jag är beredd att göra det jobb som krävs. Och som jag ser det är detta mer värdefullt än att lära sig slå och sparka. Om man tänker efter ärligt en sekund kan varje människa uppfatta någon form hetstänk mot en eller flera grupperingar. Ofta har vi flera. Det kan vara stadsbor-landsbygdsbor, män-kvinnor, volvoförare-opelförare, karateutövare-taekwondoutövare, eller svenskspråkiga-finskspråkiga. Och alltid är ”vi” på nåt sätt bättre än ”de”.
När en kampsportare når en nivå där det känns bekvämt att kalla sig för mästare (vilket i min karriär kommer att vara efter 370 års träning och efter 234 års ålder) alltså när man har uppnått en sådan förståelse och ”öga” för kampsituationen att man inte längre behöver slå och sparka, så ska man samtidigt också vara helt befriad från all onska. Att hetsa mot andra, eller visa hat på andra sätt, leder aldrig till något positivt. Kan någon påvisa ett exempel där hat har bidragit till en förbättring? Vill man snabbare bli en kampsportsmästare kan man med fördel snabbare släppa hat och hets, och istället ägna sig åt att få folk i sin omgivning att må bra. Och det är ganska enkelt – säg ofta ”förlåt”, ”tack”, ”hej” och ”kram”, och strunta helt i att ge negativ feedback. Den som sprider gott omkring sig blir dessutom ofta själv omtyckt – att vara en god människa har en ganska snabb återbetalning. Det är inte hjärnkirurgi gott folk!
Hyvä juttu ja huomio, olen käynyt Ahvenanmaalla nyt parikymmentä vuotta säännöllisesti 6krt/v ja säännöllisin välein havaitsen kuvaamasi laista ilmapiiriä, olen asiakkailleni nureskellen todennut että joskus ahvenanmaan lehtiä lueskellessa tuntuu kuin Turun satamassa olisi laumoittain "metsäsuomalaisia" vain odottamassa tilaisuuttaan kansoittaa rauhan saaret.
Ymmärrän mainiosti tarpeen suojella herkkää ja poikkeuksellista kulttuuria mutta joskus nousee väkisinkin hymy suupieleen.
Enkä todellakaan väitä että mantereella asiat olisivat paremmin, päinvastoin täällä Helsingin koilliskulmassa törmää koko ajan ajatuksiin "muista" ja heidän "hyysäämisestään", ajoittain tuntuu kuin joillakin ihmisillä ei olisi muuta elämän sisältöä kuin viha ja kiukku. Muita, karsastettavia, tuntuu joskus olevan reippaasti enemmän kuin tavallisia ja meitä. Onneksi kotiseurani asenne on aidon monimuotoinen eikä Malmilainen TKD-seura voisi muuta ajatellakkaan. On kuitenkin mukava kuulla muidenkin jakavan samat periaatteet.
Pahoittelen kielivalintaani mutta minun on helpompi ilmaista itseäni kirjallisesti äidinkielelläni vaikka ruotsia sujuvasti luenkin ja puhun.
T. Jörn-Peter Sairio
Malmin Taekwondo