För en lite tid sedan pratade jag med en gammal bekant, en kompis sedan många år men som jag tyvärr har lite sämre kontakt med dessa dagar (vilket är beklagligt). Han hade tränat kampsport nu i ett par år och vi pratade mycket om träning och sånt. Han var mycket intresserad av att låna mina erfarenheter inom området, och jag tyckte det var spännande att lyssna på hans upplevelser. Vi behandlade allt från konkreta tekniker och tillämpningar till träningskompisar, pedagogik och den sociala atmosfären i kampsportsverksamheten. Givetvis berörde vi också bälten och gradering. I dagens kampsport är det svårt att hålla fokuseringen borta från bältena, vilket är tråkigt. Jag tycker att det råder en slags negativ bälteshysteri där graderingarna har blivit ett självändamål, mycket viktigare än själva kunskapen och erfarenheten som träningen ger.
Anyway, min kompis frågade mig om råd om hur man snabbast kommer till svart bälte. Normalt brukar jag undvika att svara på den frågan (det är inte första gången jag hör den) och istället förklara att om man tränar för bältet tränar man av fel anledning. Men den här gången var det inte en av mina egna elever som kom med frågan. Istället var det en av mina gamla bekanta som tränar en helt annan kampsport som jag inte har någon koppling till. Vi sitter på ett mysigt hak och pratar gamla minnen och nya erfarenheter. I det ögonblicket kändes det som att jag verkligen ville hjälpa min kompis och kom istället på migsjälv med att angripa frågan från en helt annan vinkel. Istället för att snäsa av den och styra den till en mera ”korrekt” och proper diskussion angrep jag frågan som ingenjören i mig gör i yrkeslivet. – Ok, var är vi nu, vilket är målet, vilka är våra verktyg – hur kan vi nå målet med de verktyg som står till förfogande? Jag tänker nu delge denna linje av resonemang med tanke att det kanske får någon vilsen själ att halka in på rätt bana.
Först ville jag få en bild av målet, dvs vilka krav som fanns som min kompis måste uppfylla för att erhålla det svarta bältet. Jag själv har tre krav på mina utövare – 1.) Uppförande, man måste bete sig inom och utanför klubben som trevliga och artiga människor, 2.) Kämparglöd, på varje träning ger man allt och man tar varje tillfälle som står till förfogande att lära sig och utvecklas, och 3.) Teknisk och teorietisk kunskap, man måste kunna utföra teknikerna och kunna teorin som står i graderingskraven. För att blir ”godkänd” måste man förstås utvärderas av någon, och som nästa info ville jag veta vem som är domaren, dvs den graderande instruktören. När det handlar om människors bedömning så är allting subjektivt. Därför är det så viktigt att veta hurudan människa domaren är – vad som är viktigt för honom så att man kan träna extra hårt på de viktigaste sakerna och kanske erhålla några extra poäng. Personligen ser jag punkterna 1 och 2 som viktigare än punkt 3. Man kan i någon skala kompencera dålig teknik med ett utomordentligt uppförande och enorm kämparglöd, men man kan aldrig kompencera oartigt beteende, tom kanske mobbning, med en perfekt sidospark.
Vidare måste jag förstå i vilket läge min kompis var nu, dvs hans styrkor och utvecklingsområden i förhållande till målet. I detta exempel får mina tre punkter utgöra diskussionsunderlaget. – 1.) Hur är ditt uppförande nu? Ännu viktigare är förstås hur är ditt uppförande i domarens ögon? 2.) Hur är din kämparglöd? Och förstås hur ser domaren på din kämparglöd? Slöar du när han vänder ryggen till (det ska alla veta att man som instruktör märker mycket snabbt), etc? 3.) På vilken nivå är din tekniska och teoretiska kunskap? Min kompis menade att det fanns förbättringsmöjligheter inom samtliga, och är vi fullständigt ärliga med oss själva så finner vi kanske alla att det finns. Man blir ju aldrig fullärd i att vara en bra människa, eller kampsportare heller för den delen.
Nästa steg är att inventera de befintliga verktygen. – Vilka vertyg behövs för att ta oss till målet? Här kommer vi att se att det mesta handlar om simpelt bondförnuft. Det är inte kärnfysik att lista ut hur man kan utveckla dessa enkla punkter. 1.) Vilka vetyg behövs för att förbättra uppförandet? – Medvetenhet och självanalys om det egna beteendet, förståelse för hur man påverkar andra med sitt beteende, samt en aktiv vilja och strävan att förbättra nuvarande beteende. 2.) Vilka vetyg behövs för att förbättra kämparglöden? – Motivation, vilja, beslutsamhet samt envishet. 3.) Vilka verktyg behövs för att förbättra den tekniska och teoretiska kunskapen? – Den största resursen som behövs är tid att träna och studera. Naturligtvis behövs också självanalys, vissa träningsredskap, studiematerial etc. Så vilka av dessa vektyg har vi redan? – Vilka behöver skaffas och vilka behöver användas effektivare eller annorlunda? De flesta av dessa verktyg besitter de flesta av oss redan. Alla kan använda orden “tack” och “förlåt” oftare och inser dessas påverkan på andra. Jag tror också att alla kan pressa sig ännu lite hårdare i sin träning. Detta är som sagt mycket enkla medel. Tid är alltid en prioriteringsfråga. Om livet ser ut så att man har för lite tid för träning kanske man prioriterar fel? Och då kanske man inte vill ha det svarta bältet tillräckligt mycket?
Sista steget är att göra upp en plan på hur vi tar oss från vår nuvarande situation till målet med hjälp av de verktyg som står till vårt förfogande. Planen som resulterade från diskussionen med min kompis blev en checklista på enkla medel för att snabbast möjligt ta sig till svart bälte.
Eftersom domaren (den graderande instruktören) betonar uppförande är det viktigt att man som utövare försöker nå en så hög nivå som möjligt på sitt uppförande. Exempel:
– Hälsa glatt på alla träningskompisar, fråga hur de mår. Var lika glad och öppen mot alla.
– Säg alltid tack om någon ger dig något.
– Säg alltig förlåt om du gör ett misstag som orsakar smärta för träningskompisen (“sorry” duger inte).
– Var hjälpsam mot träningskompisarna. Var hurtig när det behövs frivilliga. Ställ upp för klubben om det behövs talkokrafter.
– Var inte en besserwisser. Sträva inte efter att vinna i meningsskiljaktigheter, och sträva aldrig efter att få andra att tappa ansiktet. Lägg hellre skulden på ditt “dåliga minne” än på motpartens felaktiga kunskap.
– Prata aldrig illa om någon, inte ens någon av dina ärkefiender.
Ett gott uppförande i en kampsportsklubb uppfattas mycket snabbt. Inte bara av instruktören utan också av de andra utövarna. Träningskamraterna kommer snabbt att kalla dig för en “schysst kille/tjej”. Eftersom kämparglöd är det andra viktiga kravet är det lika viktigt att man försöker visa domaren att man har en helt vansinnig kämparglöd. Exempel:
– Träna alltid så hårt du orkar. Det lönar sig inte att spara på krafterna.
– Slarva inte med någonting. Sträva alltid efter perfektion.
– Fråga mycket frågor för att visa ditt intresse. Diskutera gärna i pauserna och efter träningarna med instruktörerna.
– Om du får “hemläxor” (tex du behöver strecha mer) ta dem på allvar.
– Klaga inte på små smällar och små skador. Visa hela tiden att du har en stor vilja och en inre glöd.
– Kom inte för sent, och kom inte med bortförklaringar.
– Var närvarande på alla träningar, läger och andra tillställningar.
– Visa att träningen är en viktig del av din vardag som du prioriterar.
Att visa att man menar allvar med träningen är mycket viktigt, därför att det berättar för instruktören att det är väl investerad tid, energi och känslomässigt engagemang att träna mig. Det tredje kravet är teknisk och teoretisk kunskap. För att finslipa dessa kan man:
– Teknik kommer genom erfarenhet. Förvänta dig inte att bemästra en teknik efter 10 repetitioner. Det krävs 1000-tals! Träna ivrigt och ihärdigt även om det ibland är tråkigt. Nöta, nöta, nöta…
– Träna aktivt också utanför träningstid. Lägg tex upp en säck i garaget.
– Var analytisk på din egen kropp. Sträva till att förstå varför den beter sig som den gör.
– Studera noggrannt den teori som förväntas av dig. Kampsport är inte bara att sparka.
– Studera de tekniska och teoretiska graderingskraven noggrannt så att du vet vad som ska uppvisas på ett bältesprov. Det lönar sig aldrig att gå till ett provtillfälle och “testa” om man blir godkänd. Det ger domaren en dålig bild av dig. Till bältesprov kommer man förberedd.
Utöver de tre ovanstående konkreta graderingskraven tillkommer en hel del faktorer som påverkar domarens generella uppfattning om dig. En god uppfattning om en utövare kan snabba upp inbjudningarna till bältesprov. Jag har tex en avlägsen klubb där jag inte hinner närvara oftare än kanske varnannan månad. Det innebär ju att jag inte aktivt kan följa med hur utövarna lever upp till de tre graderingskraven. Detta betyder att utövarna måste vara aktiva i att upprätthålla kontakt med mig. Man kan i allra högsta grad påvisa ett stort intresse även på distans. Jag har flera utövare som ringer mig, skriver epost med frågor, och tom filmar sin teknik för mig att kommentera. Sådana saker signalerar till mig att utövaren menar allvar med sin träning och vill framåt med alla medel. Det är klart att det påverkar mig på ett positivt sätt.
Det man ska vara försiktig med är de negativa signaler man skickar ut. Man ska aldrig visa egenskaper som tex lathet om man snabbt vill få svart bälte. En av mina 14-åriga utövare var frånvarande sista veckans träningar innan bältesprovet, vilket i sig är en mycket dålig signal. På frågan varför han varit frånvarande fick jag svaret “orkade inte”. Ni kan ju gissa i vilken riktining det påverkade min uppfattning om utövaren. Påminnelse: det här är inte högstadieskolan där man kan ha attitydproblem gentemot verksamheten!
Och slutligen: Det som är absolut det mest effektiva sättet att inte bli bjuden på bältesprov och att förlänga tiden det tar att uppnå svart bälte till det maximal är att prata skit om domaren, ty det kommer alltid fram förr eller senare. Vill man lära sig kampsport av en lärare/instruktör är man tyvärr i den sitsen att man är bunden till den lärarens regler. Varje lärare graderar i sitt eget namn (med sitt eget rykte på spel) och kan därför skapa sina egna regler. Vill man bli framgångsrik som lärare och skapa sig ett gott rykte som kampsportare och –instruktör är man givetvis så rättvis som möjligt. Men synen på rättvisa är subjektiv, och ofta när man som utövare dömer en situation som orättvis saknar man mycket information som beslutsfattaren har haft. Det är ganska vanligt att utövare blir besvikna när de inte bjuds in till bältsprov. Det är förstås extra otrevligt när träningskompisarna blir bjudna om man själv inte blir det. Vill man då bjudas in vid nästa tillfälle är det då viktigt att den besvikelsen inte leder till ett negativt beteende som påverkar instruktörens uppfattning om utövaren, tex skitprat. Det är otäckt vanligt att utövare inte kan se det egna ansvaret i den uteblivna inbjudan. Den vanligaste anledningen är att utövaren inte varit speciellt träningsaktiv under en period, men den uppfattningen har de ofta inte själva även om man kan se det i antalet dokumenterade träningar i träningshäftet. Ofta jämför man istället sin teknik med de övrigas –jag har ju mycket bättre sidospark än nano nano, varför får hon delta i bältesprov och inte jag? Men bältesprov är ett privilegie som ska förtjänas genom blod svett och tårar. Vill man snabbt framåt – lita på domarens bedömningar och försök istället se till att bedömningarna ligger till din fördel nästa gång.
Så, jag hoppas att denna lilla handledning hjälper in utövare på en bana som för dem närmare det svarta bältet. Om det hjälper er får ni i detta skede gärna tro att detta var huvudsyftet med texten. Tyvärr är syftet inte mer än att guida in vilsna utövare på en bättre väg som gör dem till 1.) artiga människor 2.) med stor kämparglöd som inte låter sig slås ner av motgångar i livet, och som 3.) älskar kampsport med hela dess bredd. Om motivationen för dem att bli bättre människor är det svarta bältet så må det vara hänt (den här gången….:)).
Här är en blogg jag måste följa =).
Själv är jag 43 år och tränar 3 pass i veckan men enbart sparring och annan "västträning". Jag tränar helt enkelt det jag tycker är roligast och med full peppning. Vår klubb är dessutom helt inriktat på kamp. Jag har 3:e gup nu och i horisonten tonar en dan-gradering upp. Jag bävar. Mina Dyra dora bakkat pyochuk chagis är förmodligen de fulaste i hela landet. Momdoola ap dollyo chagin kanske jag aldrig kommer att sätta. Fast jag gör bra motstånd i sparringen och gör allt vad jag kan för att hjälpa unga tävlande att förbättra sig. Borde jag lägga om träningen till mer teknikinriktad träning eller skall jag fortsätta som jag gör nu och hoppas på en förbarmande bedömning på dan-graderingen?