Det är inte enklelt det där med våld och självförsvar. Det är fantastiskt svårt för en människa att skapa sig en bild av vad som är ett perfekt agerande vid en attack, och ännu svårare är det att följa en sådan bild till punkt och pricka pga alla stressfaktorer ifall man skulle bli attackerad. Dels har vi problematiken med rädsla som förhindrar oss från att agera. Sedan har vi den diskuterade etiken som sätter gränser för vad vi är kapabla till. Om vi dessutom tar med komponenten juridik i ekvationen så finner vi snabbt att det blir en oerhört komplex situation. Det är tyvärr så att juridiken inte alla gånger ligger till försvararens fördel. Det finns en stor överhängande risk att man själv kan bli dömd för misshandel om man blir utsatt för en oprovocerad attack. Det kan kännas ytterst otacksamt. Lagens långa arm har ju inte gjort sitt beskyddande jobb när en person blir attackerad. Om lagen kunde skydda oss proaktivt så skulle vi inte ha det problemet med våld som vi har idag. Nej, istället placeras individens säkerhet i hennes egna händer (lära sig försvara sig). När man sedan tvingas använda sig av den säkerheten är det inte självklart att man går fri från straff. Då passar det för lagens långa arm att i efterhand komma med fingervisning, men var är du när du behövs?!
Lagarna ser olika ut per land. På seminariet jag besökte behandlade man amerikansk lagstiftning där faktist lagen om självförsvar varierar per delstat. Man gjorde en grov indelning på två grupper – ”obligated to leave”- och ”stand my ground”-lagstiftning. I Finland ligger vi mera mot ”obligated to leave” vilket betyder att om vi presenteras med en farlig situation är vi bundna att försöka ta oss därifrån med alla medel innan vi börjar med fysiskt självförsvar. Har vi haft möjligheten att avlägsna oss men inte tagit tillfället i akt det kan vi bli dömda för misshandel. Det betyder att om vi utsätts för inbrott så ska vi först och främst avlägsna oss från byggnaden, inte gå in i en kamp med inbrottstjuven. Vi har ingen laglig rätt att försvara vår egendom med fysiskt agerande, som man har i ”stand my ground”-lagstiftning. Vi har heller ingen rätt att försvara vår heder. Vi bör svälja alla förolämpningar och avlägsna oss från området. Det kan till och med vara så att vi kan bli dömda om vi försvarar oss verbalt i en situation om det i slutändan leder till att situationen eskalerar till våld (även om det inte är vi själva som går över gränsen). Frågan är alltid – hade du chansen att avlägsna dig från platsen? Ett undantag är naturligtvis om vi skyddar en annan människa, då behöver vi inte avlägsna oss från platsen sålänge hotet kvarstår.
Så var placerar detta oss på kartan som små individer i en stor värld som ska klara oss själva? – Jo, först och främst måste vi bygga ett starkt krigarhjärta så att vi kan stå emot rädslan och förmår oss att göra ett aktivt motstånd. Detta är kanske den största tröskeln för många människor, och det kräver mycket arbete att bygga ett sådant självförtroende. När vi sedan drabbas av våld stiger som bekant adrenalinnivån i kroppen vilket tyvärr har en inte så positivt effekt på blodtrycket i hjärnan, som sjunker och gör det svårare för oss att tänka logiskt. Kroppen kommer således att agera som den är van/tränad att agera. Har vi tränat någon kampsport så agerar den autonomt enligt detta ramverk. Har vi då ägnat år på att träna ett ”hårt” självförsvar kommer vi att reagera hårt, vilket medför risken att vi skadar anfallaren mer än nödvändigt (vilket sätter oss i ett dåligt juridiskt ljus). Har vi tränat ett ”mjukt” självförsvar kanske försvaret inte är tillräckligt och vi själva blir skadade.
Vidare har vi då vår etik med rötter i en uppfattning/moral om vad som är rätt och fel. Jag tycker personligen det är rätt att försvara min egendom med fysiskt agerande. Om jag ser en cykeltjuv ifärd med att stjäla min cykel så vill jag gärna kunna stoppa honom direkt på platsen, och jag tycker det är moraliskt korrekt att göra så. Att ringa polisen ser jag som ganska ineffektivt i en sådan situation. Likaledes om jag vaknar av en inbrottstjuv i huset så kan jag tycka att det kan vara på sin plats att handgripligen slänga ut honom (i vårt land kan inbrottstjuven stämma husägaren om han halkar på uppfarten under inbrottet). Här ser vi att min etik går i kors med juridiken i mitt land. Jag kan tycka att juridikens fokus ligger alldeles för mycket på att skydda förövarna. Detta ser jag på med mycket kritiska ögon. Det skapar ett oerhört dilemma för många kvinnor som blir utsatta för våldsamheter. De borde ju inte behöva ta anfallaren i försvar utan istället kunna förlita sig på att lagen skyddar dem som är offer. Lagen ska ju återspegla samhällets gemensamma moral och det är viktigt att utsatta kvinnor kan känna att de är mer värda (och ska skyddas) än den idioten som går dem till anfall och vill skada dem. När jag drar självförsvarskurser hamnar jag alltid i dessa diskussioner berörande de juridiska konsekvenserna som kan komma av ett fysiskt självförsvar. Dessa tankar ger upphov till spärrar som förhindrar oss från att agera. Människor är rädda för att få ett brottsregister i en situation där man egentligen är ett offer. Av kuriosa kan också nämnas att det sägs att kampsportsutövare har det tuffare (svårare) i en rättegång. Det sägs att rätten ofta anser att man ”borde ha vetat bättre” eller ”borde ha kunnat försvara sig med mindre våld” etc genom erfarenheten man fått i träningen. Detta är ytterligare en försvårande faktor, oavsett om påståendet är rätt eller inte. Det räcker med att man tror att påståendet är rätt för att man ska skapa spärrar.
Summa summarum:
Den viktigaste komponenten i en självförsvarssituation är alltid tid. Tid ger försvararen möjlighet att agera med någon form av handling för att försvara sig (eller nån annan) mot attacken. Det kan vara att helt enkelt springa iväg. Mycket tid kan också ge försvararen lite större möjligheter att tänka genom ageranden innan de utförs, så att man inte utför handlingar i panik som får ett otrevligt resultat. => Man bör alltså fokusera på att skaffa sig så mycket tid som möjligt, exempelvis på följande sätt:
1.) Det viktigaste är förstås att kunna identifiera ett våldsamt agerande så tidigt som möjligt. Ju tidigare man kan identifiera det, desto mer tid har man på sig. Att kunna springa iväg kräver ganska mycket tid om man inte vill att anfallaren springer ikapp en från ryggsidan.
2.) Vidare på listan så ska man ha klart för sig var gränserna för sitt agerande ligger – juridik vs. etik. – Om någon gör si eller så, så är jag beredd att göra si eller så TROTS att det strider mot lagstiftningen och kan orsaka bekymmer i efterhand. Det viktiga är inte huruvida den personliga etiken följer lagstiftningen eller inte. Det viktiga är att man på förhand har resonerat klart kring dessa frågor så att man är fri att agera när situationen är överhängande. Då är det för sent att fundera på handlande, då ska handlingen redan vara i full färd. Det tar mindre än en sekund för att slag att accelerera och träffa en människa i ansiktet. Ämnar man försöka blockera så ska det ske omedelbart.
3.) Det f ysiska agerandet måste vara autonomt. Man måste ha tränat in responsrörelser mot olika attacker så djupt att kroppen gjort dem till reflexer. Det krävs tusentals och åter tusentals repetitioner får att åstadkomma sådant agerande.
Självförsvar är alltså inte så enkelt som man kan tro. Och det handlar definitivt inte bara om att träna upp en effektiv teknik. De mentala komponenterna är faktist av större betydelse. Jag uppmanar därför alla att tänka genom detta från alla vinklar så att det inte finns några oklarheter som kostar värdefulla sekunder när våldet inträffar. Hur man ska brottas med själva rädslan är ett helt annat kapitel 🙂