Varje persons etik växter fram genom en räcka av entiteter enligt följande:
TRO => VÄRDERINGAR => MORAL => ETIK.
Allt börjar alltså från en människas tro – vad är verklighet, vad är inte verklighet? Vi bör förstå att verklighet för en individ inte nödvändigtvis är verklighet för en annan. Vissa saker har vetenskapen kunnat bevisa (jorden är rund), men det finns saker som vetenskapen inte kan bevisa men som fortfarande betraktas som sanningar. Till exempel religiösa frågor – finns det liv efter döden, är människor innerst inne goda? Utifrån sin tro skapar människan sina personliga värderingar – vad är viktigt, vad är inte viktigt? Värderingarna utgör en slags prioriteringsordning för trosuppfattningen. Exempelvis om en människas religiösa tro säger att det är fel att utföra kirurgiska ingrepp, men ett barn riskerar att dö utan en rutinmässig operation (tex blindtarmsoperation). Värderingarna berättar vad som är viktigare. Tro och värdering arbetar ofta på ett undermedvetet plan och det är svårt att förklara varför något är som det är, man bara vet det. Ur värderingarna skapar sedan individen en moral – vad som är rätt och fel. Också här handlar det om en magkänsla. Ofta är det svårt att förklara varför man anser att något är rätt eller fel, men man vet ändå med all säkerhet. Etiken är det sista steget i räckan där man försöker verbalisera moralen. Etiken utgör ett slags regelverk som man skapar för sig själv enligt hur man lever. Reversibelt kan alltså mitt tidigare exempel ,ed mannen med köttyxan se ut på följande sätt: -Jag skjuter mannen (etik) därför att jag anser mig ha rätt till det (motal) eftersom barnet är oskyldigt och mannen har initierat scenariot (värdering), ty den som sig i leken ger får leken tåla (tro).
TRO => VÄRDERINGAR => MORAL => ETIK.
Allt börjar alltså från en människas tro – vad är verklighet, vad är inte verklighet? Vi bör förstå att verklighet för en individ inte nödvändigtvis är verklighet för en annan. Vissa saker har vetenskapen kunnat bevisa (jorden är rund), men det finns saker som vetenskapen inte kan bevisa men som fortfarande betraktas som sanningar. Till exempel religiösa frågor – finns det liv efter döden, är människor innerst inne goda? Utifrån sin tro skapar människan sina personliga värderingar – vad är viktigt, vad är inte viktigt? Värderingarna utgör en slags prioriteringsordning för trosuppfattningen. Exempelvis om en människas religiösa tro säger att det är fel att utföra kirurgiska ingrepp, men ett barn riskerar att dö utan en rutinmässig operation (tex blindtarmsoperation). Värderingarna berättar vad som är viktigare. Tro och värdering arbetar ofta på ett undermedvetet plan och det är svårt att förklara varför något är som det är, man bara vet det. Ur värderingarna skapar sedan individen en moral – vad som är rätt och fel. Också här handlar det om en magkänsla. Ofta är det svårt att förklara varför man anser att något är rätt eller fel, men man vet ändå med all säkerhet. Etiken är det sista steget i räckan där man försöker verbalisera moralen. Etiken utgör ett slags regelverk som man skapar för sig själv enligt hur man lever. Reversibelt kan alltså mitt tidigare exempel ,ed mannen med köttyxan se ut på följande sätt: -Jag skjuter mannen (etik) därför att jag anser mig ha rätt till det (motal) eftersom barnet är oskyldigt och mannen har initierat scenariot (värdering), ty den som sig i leken ger får leken tåla (tro).
Etiken är den mest medvetna i räckan, och kan därmed resoneras kring ganska fritt (huruvida jag borde ha skjutit mannen i huvudet, bröstkorgen eller benet). Kritik mot vår etik tar vi sällan som personligt påhopp eftersom den ligger längre ifrån den personliga kärnan. Ju närmare kärnan (tron) vi kommer desto mer börjar vi skydda oss mot kritik och vi tar ofta kritik mot tron som en attack eller ett personligt påhopp (hur kan jag anse att barnets liv är värt mer än den andras?). Man brukar ju skämtsamt säga att man ska undvika att prata politik eller religion på fester, eftersom det alltid riskerar att urarta i bråk, och det är nåt jag får hålla med om. Jag har ”lyckan” att ha en färsk erfarenhet där jag blev attackerad på det personliga planet i arbetet och därmed fick chansen att analysera min egen reaktion i förhållande till den presenterade teorin (man ska hitta det positiva i alla utmanande situationer) 🙂
– Det var en kollega som var förbannad och störtade in på kontoret och gav mig en ordentlig utskällning. Det var förstås en frustration som lett till ilska som vuxit sig så stor att den inte längre kunde tyglas. Jag bär själv på mycket frustration för olika saker, så jag har inte det minsta svårt att förstå själva känslan. Vad vi gör med den frustrationen är sedan mycket det som definierar oss som personer. När någon kommer in i ett frustrerat tillstånd brukar det ändå gå att resonera sig fram till en förståelse. I nästan 99% av fallen beror det på saknad av information – människor irriterar sig på beslut och händelser, men har inte information om varför dessa beslut och händelser är de bästa (kanske av flera dåliga alternativ). Ofta kan det också vara så att jag själv saknar information. Att utbyta information i ärendet är således min första avsikt när någon är kritisk till ett beslut. I ett känslomässigt neutralt tillstånd är det förstås mycket lätt att sitta och resonera kring olika teorier och hur man borde/kunde göra. Tyvärr styrde kollegans ilska in honom på vad jag tolkade som förolämpningar på det personliga planet, vilket aktiverade väldigt starka försvarsimpulser hos mig. Detta avledde min första avsikt med informationutbyte till ett mera ”stand my ground”-tänkande, rent mekaniskt utan medvetet tänkande. Låt mig förklara varför:
– I min trosgrund ligger en förkärlek till hårt arbete. Jag tycker väl ungefär så att varje människas lycka ligger i hennes egna händer genom det arbete hon utför. Jobbar man hårt kan man förvänta sig belöning och framgång (lön, befodran, avancemang, möjligheter), och är man lat ska man inget ha. Man ska göra rätt för sig och göra sig förtjänt av den lyx som samhället erbjuder (gratis utbildning, sjukvård, socialvård, rättsväsende etc). Jag hatar parasiter som pga lathet utnyttjar samhälleliga funktioner som finansieras med skattemedel och som är avsedda för verkligt behövande. Denna tro syns förstås i min etik – på det sätt som jag utför uppdrag som jag tar mig för. På min arbetsplats är jag mycket samvetsgrann, noggrann, tom perfektionist (till den grad att det ibland irriterar samarbetspartners:)). Saker och ting ska göras ordentligt från början till slut, och jag offrar gärna pauser och fritid för att få saker klara i tid.. Annars är jag helt enkelt inte nöjd med mig själv. Att få en kommentar enligt ”ni sitter bara här och leker på arbetstid och vill inte hjälpa personalen” är för mig en attack mot min tro – vilket placerar mig i en försvarsposition. Det som sker då är att jag förlorar intresset för den ursprungliga orsaken till frustrationen och intresserar mig istället för att försvara mig mot attacken – dvs att jag definitivt inte sitter och leker på arbetstid och att vi försöker arbeta maximalt effektivt enligt de resurser som står till förfogande. Det som är viktigast är förstås det att göra klart att kommentarer som ovanstående inte accepteras. Vill man förbättra kommunikationen/servicen mot mig ska man hålla sig på ett sakligt plan. En objektiv åskådare ser nu att dialogen har bytt fokus – nu handlar det inte längre om störningen i arbetet som föranlett kollegans frustration utan ett matkspel.
Vidare fortsätter kollegan med att påstå att jag arbetar ”enligt ett sovjektiskt system där man prioriterar kamrater”. Åter igen känner jag kommentaren som en attack mot min personlighet. Kommunism hör till de politiska läggningarna som jag håller väldigt långt ifrån min egen uppfattning (tro) om rättvisa. Enligt mitt tidigare resonemang ska det inte finnas några tak för hur långt man kan avancera om man är beredd att jobba hårt. Lika för alla-tänkande funkar inte för mig eftersom jag ser att det finns både lata och aktiva människor. De lata är nöjda med lite medan de aktiva jobbar hårt och borde därmed ha möjligheter att erhålla mer än de lata. Att påstå att jag skulle ha någon typ av kommunistisk läggning är enligt mina värderingar mycket fult. När man tar steget att kasta ur sig kommentarer/förolämpningar av nämnd karraktär är man inte längre intresserad av att få hjälp eller att förbättra sin arbetsstituation, men är mera intresserad av att hävda sin makt, vilket också bekräftas av kommentaren ”har ni glömt vad som är primärverksamheten här?”. När man står måltavla för detta är det lätt att man sugs in i maktkampen. Här gäller det att vara observant på känslorna. Vissa angripare strävar nämligen aktivt till att dra in den andra i kampen, med ömsesidiga förolämpningar, därför att det då är lättare att skapa befog för det egna beteendet eller skapa anledning att eskalera till nästa stadie (fysisk agerande) – han sade ju också si eller så…
Så mycket människa är jag att jag kan erkänna att jag blir rasande när någon förolämpar mig på den lägsta nivån (tron), vilket jag också blev i min berättelse. Detta är definitivt inte någon god egenskap, som för det mesta inte leder till den optimalaste lösningen. Vid en konfiktsituation är det viktigt att man kan identifiera när konflikten går från yrkesmässig till personlig. När detta sker är alltid subjektivt (vi tolkar alla information olika) men i regel sker det när ena parten kommenterat nåt som ligger i tron hos den andra. Att vara medveten om sig själv, vilken grundtro man har, och hur man strukturerar upp tron till etik är något som det löns att lära sig om man vill ha bättre kontroll över sina handlingar. Här kommer vi då in på det verkliga självförsvaret där hanslingsförfarandet är mycket komplext. I självförsvar handlar försvarets effektivitet mycket om tid. Vi har endast så många sekunder på oss att ta ett beslut om agerande innan köttyxan hinner fram till oss. På den korta tiden ska vi ha klart för oss den optimalaste lösningen som står i förhållande till vår etik – dvs vad vi är kapabla att göra. Etikens betydelse är här enorm. Den ska jag återkomma till inom kort.
Fortsättning följer…