Eftersom vi ändå håller på och tangerar ämnet… För ett par år sedan satt jag åhörare när en av mina elever, som idag är en framgångrik tävlande och medlem i landslaget, föreläste på en instruktörsutbildning. Han berörde ämnet mobbning som ytligast och var bestämt av den åsikten att han helt enkelt inte tolererar sånt på sina träningar. Hans kommentar var kraftfull och jag såg i hans ögon att han menade allvar. Jag frågade aldrig upp det då, men eftersom det idag är mera aktuellt skulle det ha varit roligt att veta exakt hur han i praktiken bekämpar mobbningen de gånger han stöter på det. I veckan har jag deltagit i tränarutbildning där mobbning åter igen varit på tapeten. Föreläsaren den här gången var en mycket erkänd metaltränare för ett av vårt lands mest framgångsrika idrottslag. Han var också mycket bestämd vad gäller mobbning i idrottsklubbar – helt enkelt det att det inte har någon plats över huvudtaget! Så långt tror jag att vi alla håller med. Mentaltränaren, som annars är en mycket listig räv vad gäller att skapa nya tankebanor som skärper till idrottarens/människans mentala position, berättade att han numera anser att man inte kommer någon vart med bekämpningen av mobbning enligt de arbetssätt som vi idag använder. Allt för många barn far illa. Han har tröttnat på de politiskt korrekta medhårsstrykande (mina ord) metoder som mer går ut på att skydda mobbaren än de utsatta. Det var som ljuv musik för mina öron! Jag erhindrar grundskoletiden och deras nästan tafatta antimobbningskampanjer, och kan sorgset konstatera att man idag inte kommit särskilt mycket längre (trots att det är nästan två år sen :). Det kunde handla om tex mer eller mindre genomtänkta rollspel, och öppna diskussioner i klassen om hur det kändes att bli utsatt för mobbning. Målsättningen var förstås att öppna ögonen på mobbarna och få dem att skapa empati för de utsatta, vilket i sig är en god målsättning. Efteråt kunde rektorn och lärarna klappa varann på ryggen för en dag välutfört antimobbningarbete och rapportera till myndigheterna att man gjort vad som förväntats, men vad hände med eleverna? Fokuseringen låg aldrig på de utsatta. Det var aldrig någon som brydde sig om vad konsekvenserna av diskussionerna blev, eller om det ens var någon kvalitet i diskussionerna. Det var nämligen så för oss elever att om man som mobbningsoffer berättade om sina upplevelser öppet i klassen kunde man räkna med ett ordentligt straff från mobbarna efteråt. När klockan ringde ut gick läraren lugnt iväg till sitt trygga hem och lämnade både mobbare och utsatta till sitt öde i det kaos som hon just skapat. Några konsekvenser för mobbarna var det förstås aldrig. Ty det heter så vackert att man ska prata öppet om problemen och tillsammans komma fram till lösningar utan att mobbarna ska behöva känna sig ”kränkta som individer”. Så heter det fortfarande idag, och fortfarande idag har vi bekymmer med mobbning i skolorna.
Mobbare, precis som baktalare, våldsbenägna, och män som förföljer kvinnor drivs av en inre ångest och hämndbegär. De som mobbar hämnas på någon annan som gjort dem förträt, må hända äldre elever, föräldrar, syskon, andra barn i samma hus etc. De försöker desperat erhålla lite makt i ett liv som annars präglas av matklöshet. Om skolan, lärare, kuratorer eller övriga inte tänker beröra mobbarnas egentliga drivkraft, kommer man inte till kärnan i det problem som orsakar det dåliga beteendet. Den vägen är arbetsam och har en långsiktig målsättning i att få mobbaren att sluta straffa andra för vad han själv blivit utsatt för, men det behövs också en mer kortsiktig lösning som får mobbningen att upphöra omedelbart den upptäcks. Förändringsarbete med mobbares psykiska hälsa får inte vara på bekostnad av andra barns välbefinnande.
Mentaltränaren hade alltså kunnat konstatera att dagens mobbningsbekämpningsmetoder inte fungerar, och jag får hålla med. Det finns förtvivlade barn som inte vågar berätta för lärare eller föräldrar om mobbningen, för de vet att lärarna eller föräldrarnas agerande kommer att eskalera mobbningen. Mobbarna tar ut sin hämnd. Jo men visst finns det en skolkurator på plats i skolan två timmar per vecka, men hur ska en utsatt kunna söka sig dit utan att dels bli ertappad i korridoren, och dels kunna lita på att kuratorn inte ställer till med någonting som får mobbningen att eskalera? Så många barn väljer att fålla tyst, låtsas som ingenting, koncentrerar sig på att överleva skolan i hopp om att livet ska bli bättre efteråt, men får tyvärr istället leva med metala blockeringar resten av livet.
Mentaltränaren var så trött på bekämpningsmetoderna att han börjat resonera i termer som hot. Nu ryggar alla högt utbildade psykologer och terapeuter tillbaka och tycker detta verkar omoraliskt och förkastligt, men innan ni går i mentalt baklås ponera följande: Det finns en poäng med vårt rättssystem – är man kriminell ska man straffas, och hårda straff ska fungera avskräckande för sådana som överväger den kriminella banan. Hur skulle vårt trygga samhälle se ut om vi slopade alla straff, och gav medborgarna (med tillhörande tjuvar, knarkare, mördare, våldtäksmän, pedofiler) total frihet? Skulle ni högt utbildade ens gå säkra på gatan? Nej, det måste finnas ett visst mått av avskräckande konsekvenser för den som bryter mot överenskomna regler, och jag anser å det starkaste att mobbning är brott av den kalibern som borde ha otrevlig konsekvenser. Om inte annat så för att avskräcka (hota) med. Det optimala vore ju förstås att skolan skulle vara intresserad av att åtgärda det grundproblem som får mobbaren att må dågligt och därför ger sig på andra. Tyvärr har jag väldigt lite förtroende för skolans intresse på den punkten. Istället borde man kunna hitta på några otrevliga konsekvenser som skulle utgöra avskräckare för mobbarna. Hot om följder fungerar i alla fall tillfäligt. Så länge att offren får vara i fred under skoltiden. Det är helt fel enligt min logik att vi med vår försiktighet att hantera en mobbare låter mobbningen fortgå och på så vis hjälper skapandet av fler mobbningsoffer som ska leva med den bördan resten av livet, kanske bli mobbare själva och i sin tur skapa ännu fler offer. Vi borde våga dra en gräns nånstans.
Lånar vi lite exempel från det område i psykologin som jag studerat mest dvs män som förföljer och hotar kvinnor, vilket tyvärr är ganska vanligt i vårt lilla land, ser vi att grundproblemet åter är maktlöshet, och agerandet är en strävan att återta lite makt. Men konsekvenserna för det beteendet är ringa, om några alls, vilket sällan får männen att sluta. Jo, man kan få böter, tvingas betala ersättning för diverse, och få besöksförbud etc, men sen då…? Om mannen trots allt fortsätter? Jo, då kan man ju ringa polisen… Som kommer efter 20 minuter, då situationen mycket väl kan ha eskalerat väldigt långt (tex våld). Om mannen inte gett sig fysiskt på kvinnan kan polisen inget annat än köra bort mannen. Sen är han tillbaka om en timme igen… När kvinnan ringt polisen tillräckligt många gånger tröttnar de och börjar strunta i hennes samtal, och tiden för deras respons blir allt längre och längre. Polisen har ju andra, mer viktiga ärenden att prioritera framför en psykiskt störd man, som kanske i deras ögon verkar ofarlig. Hur hanterar man dessa män och får dem att sluta med sina destruktiva handlingar? Här ser vi helt klart att konsekvensen av det dåliga beteendet inte är tillräckligt allvarligt för att fungera i avskräckande syfte. Vi ser också att det inte finns någon som tar sig ann mannens egentliga problem som driver hans beteende. Som jag ser det hamnar därmed ansvaret för sin säkerhet och frihet i kvinnans egna händer. Jag har tyvärr en del personliga erfarenheter av dylika situationer och när jag rådfrågat mina polisiära kontakter vad man ytterligare kan göra när beteendet inte upphör trots besöksförbud, alltså när rättssystemet inte räcker till för att avskräcka mannen, har jag fått som svar om inte kvinnan känner någon annan man (typ en bror eller kompis) som kunde lite bestämt berättar för mannen att det väntar allvarliga konsekvenser om beteendet fortsätter. Och tyvärr, hur djuriskt och primitivt det än må vara, så har det visat sig ha större effekt än den juridiska motorns. Jag undrar vad den högt utbildade psykologen skulle ge som bättre lösning för att ge kvinnan frid och frihet. Jag har i alla fall aldrig hört ett bättre konkret förslag. Det är inte kvinnans skyldighet att ansvara för mannens psykiska välbefinnande, så några råd som härrör sig kring förståelse för mannen eller ett visst mått tolerans är inte att tala om.
Tillbaka till mobbaren… Mentaltränaren resonerade så att barnen borde hitta en beskyddare (ett äldre barn eller ett äldre syskon) som skulle ta dem under sin vinge och säkra deras trygghet i skolan. Det skulle i och för sig krävas att beskyddaren mycket tydligt signalerade att dessa barn är under mitt beskydd och att det väntar otrevliga konsekvenser (vad än dessa må vara) om man ger sig på dem. Visst är det otrevligt med hot, och det hjälper absolut inte mobbarens psykiska välbefinnande, men nu HANDLAR DET INTE OM MOBBAREN UTAN ON DE UTSATTA! Mobbningen måste upphöra omedelbart! Det verkar som om vi har kommit till en punkt där vi inte längre litar på skolan och deras åtgärder, och följden blir den att varje människa tar moralen i egna händer. Jag känner allt för många människor som i vuxen ålder fortfarande lider av blockeringar orsakade av mobbning i grundskolan för att tycka att det vore fel med lite hårdare konsekvenser…
Jag håller med om att skolans medel att bekämpa mobbning är otillräckliga! Det är också ett mycket svårt område att behandla och åtgärda. Jag arbetar med dessa problem varje dag och som lärare har man så lite att ta till. Man kan diskutera, ha rollspel, ge straff och så vidare…. På på riktigt, inget av detta leder nånstans. Och tyvärr finns det lärare som tycker att nu har dom gjort sitt "by the bok" nä'r dom har följt antimobbningsplanen. Men det räcker ju inte!
Mobbare mobbar av orsaker som du redan räknade upp och då biter inga av dessa orsaker. Enligt lagen får man ju inte använda hot i skolan (eller om man använder så måste det kamoufleras på rätt sätt)och det utesluter dels hotmetoden som del av antomobbningsarbete. Barn idag är hemskt medvetna om sina rättigheter och om du som lärare ens ser på dom på fel sätt så kan du vara säker på konsekvenserna.
Personligen tycker jag att man borde få föräldrarna engagerade i antimobbningsarbete. Det tycker jag skulle kunna leda lite längre om än skolans försök. Det är ju lönlöst att försöka vad som helst, straff, hot, mutor i skolan om barnet går hem och föräldrarna bortförklarar allt det. Vems ord tror ni väger tyngre, lärarens eller förälderns? Tyvärr vill många föräldrar inte delta i detta arbete. Många tycker rent av att deras gullungar inte går något fel eller att inte är det väl så farligt. Jag upplever alltså att förälrarnas engagemang är nyckeln till ett lyckat antimobbningsarbete. Tips på hur det skall göras tar jag dock gärna emot…
Vad gäller hot så är jag dels av samma åsikt. Dels fungerar det ju i allmänhet med det mesta. Ändå tar det lite emot. För då sjunker man ju på sätt o vis ner på mobbarens nivå om man börjar använda deras metoder. Men om det är det som behövs så why not!
Ännu om orsakerna till mobbningen så tror jag att kompisarnas inverkan är den störta faktorn till varför det finns mobbning. Joo, det finns säkert dendär ena som börjar och som fungerar som promotor för det hela, men sedan finns det ju en stor massa som hänger med. Man hänger med för att man tror att man blir cool och häftig när man mobbar. Eller kanske det är enda sättet att inte bli ett offer. Det är massan man borde nå, för inte orkar dendär ensamma mobbaren så länge för sig själv. Men tyvärr är kompisarnas tryck mycket stor i grundskoleåldern.
Det finns mycket att säga om ämnet, men här var lite funderingar som kommentar!