Jag känner att jag vill fortsätta min dialog från förra inlägget där jag gjorde påståendet att det är viktigt för utövarna att det är roligt på träningarna. Jag vill nästan sträcka mig till att påstå att det är den enskilt viktigaste faktorn när det gäller utövarnas motivation att återkomma år efter år till verksamheten. Det finns naturligtvis också andra viktiga faktorer också, som t.ex. att verksamheten är seriös och att instruktören är kompetent, och att träningen ger resultat och för en närmare de personliga målsättningarna. Men måste vi rangordna många viktiga faktorer så kommer roligheten först enligt mig. Andra får gärna resonera annorlunda. Min mening är att ska man trivas en livstid i en verksamhet måste det man gör vara roligt. Man kan drivas av olika inre psykologiska faktorer under en kort tid, men de håller inte en livstid, och kampsportsträning är en livssysstelsättning. Mina egna målsättningar har varierat väldigt mycket under åren, men jag har alltid tyckt och tycker fortfarande att det är fantastiskt roligt att träna med trevliga och seriösa människor.
Man kanske börjar träningskarriären, som många gör, för att öka sina självförsvarsförmågor och få ett bättre självförtroende så man slipper begränsa sitt liv genom att undvika olika jobbiga situationer i livet. Tränar man kampsport hårt och dedikerat kommer självförtroendet att öka, och därmed närmar man sig det målet. Men vad händer när målet är nått? Om man inte har någon annan målsättning kommer man då att lämna grenen. Ofta utvecklar de flesta seriösa utövare en kärlek för verksamheten utefter sin träning, som består även efter att den ursprungliga målsättningen enligt egen måttstock mätt uppnåtts. Därför ser jag ingen risk med utövare med den målsättningen från början, eftersom jag räknar med att den kan påverkas under verksamheten. Men kärleken och intresset för verksamheten fundamenteras inte bara I kampsportsstilens fysiska tekniker och drillar, utan också till stor del i själva klubben och dess medlemmar. Om vi utgår ifrån att mitt ursprungliga påstående är sant – att det ska vara roligt på träningarna, så blir nästa tanke vad exakt det är som gör att träningarna är roliga. Det är kombination av ett stort antal faktorer som naturligtvis är olika för alla utövare. Viktiga faktorer som många verkar poängtera är ändå miljön och atmosfären i klubben – att alla ses som kompisar och att det råder god kommunikation mellan utövarna. Man hjälper och stöder varandas utveckling och bryr sig om varandra. Man skämtar med varandra och helt enkelt trivs tillsammans. Man kan ju undra varför skadade utövare kommer och tittar på träningarna även om de själva inte kan delta?
Därför ser jag det som otroligt viktigt att upprätthålla den goda atmosfären under verksamheten, och då kommer man onekligen in på instruktörens roll och ansvar för de faktorerna. Den största påverkaren I en kampsportsklubb är trots allt (huvud-)instruktören. Det är han/hon som sätter stämningen och atmosfären I klubben – hur man uppför sig, vilken disciplin som råder, träningstempot, attityden, kamratskapen etc. Människan i den rollen har en otrolig påverkningsmöjlighet, och verksamheten återspeglar ofta instruktörens personlighet. Både vad vad gäller kampsportens vinkling och tyngdpunkt men också stämning och atmosfär. Som sidospår vill jag bara nämna att när folk frågar mig om vilken kampsport som är den bästa, så svarar jag – den klubb där du trivs och vill träna ofta. Stilarna har mindre skillnader än intruktörerna. Så för att det ska vara roligt på träningarna måste instruktören medvetet vilja skapa en miljö som möjliggör detta. På sikt kommer instruktörens inriktning att återspeglas i utövarnas och då kommer de själva att upprätthålla miljön och inskola nybörjare i hur vi är i vår klubb.
En fysisk rörelse är bara en fysisk rörelse, och många inser inte först att många fysiska rörelserna är samma i väldigt många kampsporter och idrotter. Varför kan då någon svara att taekwondo är roligt, men inte karate? Det är ju helt samma fysiska rörelser. – Jo, jag tror att det är instruktören som påverkar svaret, mer än själva stilarna i sig. Därför vill jag bara uppmana alla instruktörer där ute att kasta ett snabbt getöga (:)) på sin klubb nästa träning och fråga sig själv – har utövarna roligt? Fortsätt att träna utövarna hårt, undervisa dem väl, ge dem utmaningar att vinna över, men gör det på ett sätt så de har roligt.