Det förvånar mig att en sån enkel logik som ”om du är trevlig får du bättre service” förefaller så svårt för många att förstå. I mitt civila arbete har ja en del serviceuppdrag och jag kan berätta att det absolut inte påverkar arbetsmotivationen, servicemindheten eller kundvänligheten om kunden inte kan uppföra sig som folk. Tvärtom vill jag snarare påstå. När man har att göra med en trevlig människa som uppför sig artigt och respektfullt blir man automatiskt hjälpsam och vill försöka på bästa sätt komma kunden till mötes. Detta är helt självklart för oss kampsportare och därför uppskattar vi de strika förhållningsregler som råder under träningsverksamheten för vi förstår att deras syfte är att uppfostra oss till att bli bättre människor. Utövare som inte vill bete sig medmänskligt kommer alltid i kläm med förhållningsreglerna och tycker de är löjliga – tex varför måste man buga till varandra hela tiden? De förstår inte att bugningen är ett ”tack”, och vi kan alla bli bättre på att säga både tack och förlåt, och visa varandra uppskattning för den hjälp som vi trots allt får av människorna i vår omgivning. I tiderna har ju kampsportsträning använts som uppfostringsmetod för bråkiga och stökiga ungdomar, just tack vare förhållningsreglerna och disciplinen som råder på träningarna.
En fråga riktad till dig som har svårt att bete dig som folk när du rör dig bland servicepersonal – skulle du verkligen våga äta en pizza efter att du just skällt ut kocken? Det skulle i alla fall inte jag, med tanke på att det knappast påverkade hans strävan att göra den godaste och mest hygieniska pizzan i världen. Så man borde faktist kunna resonera så långt i att mitt eget dåliga beteende kommer att straffa ingen annan än mig själv i slutändan. Jag ser att människor som tidigare varit kopplade till min civila arbetsplats och som betett sig illa idag ställer upp i politiska val – jap, du fick säkert min och mina kollegors röst.
Mycket av det negativa beteendet hörrör sig ofta från okunskap. Jag kan vara förbannad att jag får vänta sex timmar med ett brutet ben på akuten, och till slut vill jag skälla ut receptionisten. Men är det hennes fel att jag, på grund av nedskärningar i budgeten, måste vänta sex timmar? Riktar jag min ilska rätt om jag skäller ut henne, och kommer hon isåfall som tack att vilja påverka min situation i den positiva eller negativa riktningen? Bakom situationen jag befinner mig i finns en rad av resonemang och påverkan av många faktorer som jag inte känner till. – Tex varför är det bara en läkare anställd på kvällen? Om man anställde två läkare till akutmottagningen måste vi kanske skära ner en läkare från barnomsorgen. Vill vi verkligen det? Att stå och skälla på fel människor bevisar alltså bara att man är en människa som inte har hjärnkapacitet till längregående logiskt resonemang och förmåga att se relation mellan handling och konsekvens. För att inte tala om hur de människorna som befinner sig i servicebranschen mår på kvällarna när de kommer hem från en arbetsdag fullspäckad med klagomål och sura kunder. Man får vara lite medmänsklig också.
Om man anser sig ha rätt att vara förbannad, skricka, förolämpa och på annat sätt vara respektlös mot en annan människa, se då först till att den här människan verkligen är den som är osaken till den situationen, och att man har all kunskap som behövs för att göra en rättvis bedömning. Det finns absolut situationer där man har rätt att vara arg. Ilska är naturligt och kan inte förhindras. Det man kan påverka är inställningen kring vilka situationer man har rätt att bli förhannad. För det går i alla högsta grad att påverka.
Jag kan berätta en story om när jag sist blev förbannad. Det är en story om en ung kille som en natt korsade en väg på ett övergångsställe. Han var uppenbart väldigt berusad. Jag satt i bilen en korsning längre fram och väntade på att kunna köra framåt. Omedelbart fångade hans beteende min uppmärksamhet där han gick och vinglade. Han tycktes ta ett steg framåt och två bakåt, och vinglade över hela övergångsställets bredd. Jag krypkörde längs vägen framåt så att han skulle hinna över innan jag kom fram till övergångsstället. När han såg min bil stannade han till tvärt mitt på övergångsstället och stod blickstilla på vägen. Jag saktade farten ytterligare och började misstänka att hans målsättnig var att få mig att stanna. Det tänkte jag dock inte göra som var lite pressad av tidsschemat, så jag väjde ut i dikeskanten för att köra runt honom, fortfarande i snigelfart ifall han skulle ha vinglat i min riktning. Han reagerade tvärt på att jag parerade runt honom istället för att stanna. Hans vinglande upphörde på en gång, och hans fejkade fylla vara avslöjad. Han svängde sig mot bilen och stack upp långfingret mot mig som han höll upp ända tills jag kört om honom och vidare på vägen. Efteråt såg jag honom i backspegeln då han mycket rakt och snyggt gick vidare på vägen utan förhinder. I en sådan situation blir man förbannad och skulle helst stiga ur bilen och smälla till personen. Vad jag kan bedöma var detta ett omotiverat respektlöst beteende utan några som helst kopplingar till mig eller något jag kunde ha gjort för att förtjäna det. Men att starta ett bråk var förstås hans hela målsättning. Men istället för att spela efter hans pipa, och ge honom det bråk han var ute efter, så tänkte jag så att lagrar hans ansikte i mitt minne, för förr eller senare kommer han att stå i beroendeförhållande till mig, och då hoppas jag att jag är en pizzabagare 🙂 Jag utgår också ifrån att han kommer att skapa liknande situationer i framtiden, och förr eller senare gör han det mot en människa som ger honom det han vill ha, men kanske resultatet inte blir det han tänkte.
Min poäng är alltså det att förr eller senare kommer ett dåligt beteende att straffa ingen än dig själv. Man har all möjlighet i världen att påverka hur man behandlar människor, och därmed hur de kommer att behandla dig tillbaka. Så har kunden alltid rätt? – Skulle inte tro det!!