Ett vanligt sätt att följa upp träning är att varje medlem i klubben har ett sk träningskort där instruktören gör en notering för varje träningstillfälle utövaren deltar i. I kortet står utövarens personuppgifter och kortet ska utövaren ha med sig till varje träningstillfälle. Instruktören gör en notering i kortet under träningen vid lämplig tidpunkt eller efter träningen. Till varje bältesgrad krävs ett minimiantal träningar och tanken med kortet är att varje utövare ska kunna jämföra sitt deltagarengagemang med kravet för nästa bältesnivå. Framför allt är detta ett bra skydd för instruktören. Till bältesprov blir man inbjuden när man uppfyllt flera krav, av vilket minimiantalet träningar är ett (dock absolut inte det enda!!). Det är inte alltid självklart för en utövare varför kamraterna blir inbjudna men inte man själv, och då kan instruktören luta sig mot dokumentationen i träningskortet. Här vill jag poängtera att det enligt min uppfattning är ganska vanligt att utövare inte ser relationen mellan den egna träningsaktiviteten och utebliven bältesprovsinbjudan. Då är det bra att det finns dokumentation, vilket förhoppningsvis kan få utövaren på rätt spår med tanke på framtida inbjudan. Det som dokumentationen i kortet inte berättar är utövarens inställning till träningen och med vilken entusiasm utövaren deltar i de olika momenten på träningen, men där får man som instruktör på olika sätt aktivt vara med och försöka påverka utövaren positivt. När utövaren är i salen är det lättare att påverka honom/henne än när han/hon är där hemma och överväger huruvida han/hon orkar delta i kvällens träning. Det andra som träningskorten inte avslöjar är de utövare som tränar massor hemma och gör synliga framsteg mellan de handledda träningstillfällena. Extra träning ska ju belönas, och ibland kan det gå så att utövare blir inbjudna till bältesprov innan minimiantalet träningar till fullo är uppfyllt. Sådana handlingar kan förstås skapa avundsjuka, men kan enkelt motiveras med de tekniska eller fysiska färdigheterna som utövaren isåfall har utvecklat på egen hand.
Det som jag är bekymrad över är utövarnas stora fokusering på bälten och grader, och den ständiga jämförelsen mellan varandra. Bältesprov är ju en del av taekwondoträning, på gott och ont, men den får inte få för stor fokus. Vi tränar ju inte för att kunna ha ett färgat tygstycke runt magen utan förhoppningsvis av andra orsaker. Tygstycket skyddar ju oss inte vid en farlig situation. Höjning av bältesnivå ska vara en belöning för hårt arbete och utveckling, och utövare bör förstå att belöning inte kommer av sig själv, inte ens av att man frekvent deltar i träning, utan av blod svett och tårar i form av hård träning.